Problemställning och syfte

Allt fler ungdomar i vårt land, liksom i många andra länder, lever i vardagen med mer än en kultur. En femtedel av eleverna i den svenska skolan är antingen själva födda i ett annat land eller har minst en förälder med utländsk bakgrund. För många av dessa barn och ungdomar har därför inte samhällets dominerande kultur funnits med från början av deras liv. Bekantskapen med majoritetskulturen inleds inte sällan i samband med skolstarten. Skolgången innebär då inte bara tillägnandet av de kunskaper och färdigheter som läroplanen föreskriver, utan också en annan kultur och ofta ett främmande språk. En process, som kommer att prägla även andra av livets områden, tar sin början.

Mitt syfte med denna avhandling är att försöka komma åt hur denna process ser ut. Jag gör detta genom att beskriva ungdomarnas möte med det nya samhället och hur vägarna in i detta kan se ut i det enskilda fallet. Tonvikten ligger på deras tankar kring händelser och erfarenheter på denna väg. De ungas vardagsliv präglas av såväl den självklara hemkulturen som den till en början främmande majoritetskulturen. Grundfrågan är hur det går till att foga samman de olika sidorna av vardagslivets värld.

Jag har strävat efter att göra beskrivningen av denna process så mångsidig som möjligt. Mötet med det nya samhället innebär samtidigt ett möte med något främmande. Detta inleder det tänkande som ligger under den konstruktionsprocess det innebär att foga samman det nya, främmande med det självklara man bär med sig. En sida av beskrivningen handlar därför om hur tänkandet ser ut. En annan tar utgångspunkt i språket, och det särskilda som består i att modersmålet inte är det samma som samhällets majoritetsspråk. Samtidigt som man lär det nya språket, 'tappar' man ofta en del av det gamla: "Jag tycker det är svårt att tänka på serbiska. Man kan inte så mycket ordförråd".

Jag beskriver också hur relationerna såväl inom familjen som till hemkulturen förvandlas under denna process: "Och han (farfar) är ju den som har hållit sig kvar mest vid det bulgariska. Och det är väl klart att det är därför kontakten mellan oss inte funkar riktigt bra heller."

Utgångspunkter och metod

Min utgångspunkt är de ungas egna berättelser, och utifrån dessa återger jag vilka mönster eller särdrag jag funnit i processen.

Beskrivningen av processen grundar sig på grovt strukturerade intervjuer med tjugotvå ungdomar och unga vuxna. Två av dem bor i Danmark, två i Norge och de övriga i Sverige. Det är ingen enhetlig grupp; några är flyktingar, andra tillhör andra generationens invandrare, åter andra har vuxit upp i blandade familjer. Gemensamt för dem är att de mer eller mindre har sina 'rötter' i en annan kultur. De bär med sig ett bagage som på olika sätt alltid kommer att påverka deras fortsatta liv: "Men likevel, så får vi med oss en bagage som vi må prøve og hantere på best mulig måte." De olika ursprungskulturerna skiljer sig i olika grad och på olika sätt från den skandinaviska, men det är inte denna skillnad i sig som är intressant i sammanhanget, utan hur konstruktionsprocessen av den nya livsvärlden ser ut. En livsvärld består dels av vardagslivets värld, dels av avgränsade meningsområden som religionens, vetenskapens och våra drömmars värld. Vardagslivet är en intersubjektiv värld, som vi delar med andra människor.

Jag har använt mig av ett fenomenologiskt perspektiv, eftersom syftet är analys och beskrivning av vardagslivets värld så som denna framstår för de unga. Det handlar om hur ungdomarnas sociala konstruktion av verkligheten förändras under hand. Det kan vara så att minnen av vissa konkreta händelser illustrerar hur de själva tolkar steg i processen, d v s hur de relaterar händelser och företeelser till varandra. Berättelserna återger händelser och sociala relationer som sannolikt är av särskild betydelse för de unga.

Processens fem särdrag

Jag menar att den konstruktionsprocess av verkligheten som jag finner i de ungas beskrivningar innehåller några särskilda grunddrag, som jag kallar särdrag. De är gemensamma för alla inbegripna i detta projekt. I en mening befinner de sig i en likartad situation i sitt arbete med att sammanfoga de olika sidorna av vardagslivets värld med varandra och med livsvärldens övriga meningsområden.

1. Processen präglas av en växelverkan mellan det självklara och det främmande. Sådana processer inleds alltid när man ställs inför något mer eller mindre obekant, som man tvingas reflektera över. De förekommer när man önskar införliva ny kunskap med sådan man redan har. De inleds också i situationer som man inte riktigt vet hur man skall hantera, eller där ens position är oklar. De kan gälla byte av bostadsort eller en ny arbetsplats. I sådana situationer är det i mötet med andra människor, på intersubjektivitetens område, som tingens ordning så småningom kan framträda. Språk och sociala relationer kan sägas vara de redskap man här använder sig av. Jag återkommer nedan till dessa.

Den process som inleds i mötet mellan främlingen/invandraren och det nya samhället präglas på ett mera genomgripande sätt av kontrasten mellan det främmande och det självklara. Det blir så eftersom den självklara vardagskunskap, som man bär med sig hemifrån, inte längre är tillämplig på samma sätt.

2. Situationen kompliceras ytterligare av att man sällan behärskar det nya språket i den utsträckning som krävs för att man obehindrat skall kunna röra sig på intersubjektivitetens område. Majoritetsspråket är för de flesta andraspråk, vilket utgör processens andra särdrag.

Språk struktureras genom grammatik och syntax, med större eller mindre skillnader mellan olika språk. Språket är en del av kulturen, och har liksom denna en strukturerande funktion, bl a genom regler för tilltalsformer. Det är också det främsta redskapet för agerande i och hanterande av den intersubjektiva världen, d v s vardagslivets värld, där vem som får säga vad till vem under olika omständigheter varierar mellan kulturer. Det faktum att modersmålet inte är det i samhället gängse förekommande kan även få andra konsekvenser.

I det språk man lär som barn har orden till en början främst en känslomässig betydelse. Denna konnotativa betydelse utgörs av associationer och känslor som finns kvar även sedan orden fått en konkret, denotativ eller lexikal betydelse. Språkets konnotativa sidor är såväl individuella som kulturella och är bärare av känslor, etik och moral. Vid inlärning av ett andra språk är det ordens denotativa betydelse som kommer först.

Språk och tanke är som två sidor av samma mynt. Samband finns också mellan språk, kultur och identitet. En elvaårig pojke blev förskräckt då han vaknade en morgon och insåg att han drömt på svenska. "Har jag blivit svensk?" Språket används därtill som bedömningsgrund. "Språket är ju faktiskt ändå nyckeln till bedömning av en annan persons intelligens." Barn har i allmänhet lättare än vuxna att tillägna sig det nya språket. Det är därför vanligt att barnen behärskar andraspråket bättre än sina föräldrar, medan dessa är bättre på hemspråket. För flera av de unga är detta en orsak till att de och föräldrarna inte förstår varandra så bra.

3. Ofta brister också det redskap som sociala relationer utgör i vardagslivet. Det sociala nätverk som man förut ingått i har beskurits genom migrationen, och det tar tid att bygga upp ett nytt. "Det svåraste helt klart det är ju att man blir fråntagen sin verklighet runtomkring sej. Man har inga vänner, man har ingen naturlig miljö överhuvudtaget."

Det kringskurna sociala sammanhanget och barns försprång i andraspråket, bidrar till förändrade relationer inom familjen. Detta tredje särdrag har benämnts Rockad bland positioner. Rockaden innebär bl a att barnen får ett ansvar för familjens kontakter med samhället, vilket medför statusförändringar inom familjen: "Männen har förlorat den status dom hade när dom kom till Sverige i och med att dom inte var försörjande, dom var inte överhuvud. Dom kunde inte vara det för dom fick be sina barn om hjälp för dom kunde inte språket." Invandrade föräldrar har inte heller samma förutsättningar som infödda att förbereda barnen för vuxenlivet i ett samhälle som de inte själva är förtrogna med. Det sker också en 'förtätning' av relationerna inom familjen, i den mån medlemmarna intar flera roller som följd av det kringskurna sociala sammanhanget.

Det bagage man bär med sig kan vara sammansatt på olika sätt. Det kan ses som ett kapital, som devalveras i samband med migrationen. Kunskapen är inte gångbar på samma sätt, man har ingen nytta av de sociala förbindelser man hade där och den prestige man eventuellt åtnjöt i hemlandet var förbunden med den ställning man hade där. Migrationen medför också därför en statusförändring i förhållande till det omgivande samhället för den som flyttar.

4. Det fjärde särdraget har jag kallat Tre grundläggande aspekter &endash; intersubjektivitet, kontinuitet och medvetenhet. Intersubjektivitet kan vara av två slag. Radikal intersubjektivitet är direkt och icke-reflekterande. Den utmärker den typ av dialog där de inblandade parterna svarar varandra utan att leta efter ord eller fundera över formuleringar. I möten mellan människor som inte behärskar varandras språk och/eller inte omedelbart förstår situationens innebörd, krävs däremot eftertanke och planering, som också präglar den egologiska intersubjektiviteten. Jag menar därför att det finns en egologisk övervikt i möten mellan människor med olika kulturell bakgrund.

Under processen med att foga samman de olika sidorna av vardagslivet, ligger en strävan efter sammanhang och kontinuitet. Konfrontationen med en annan tingens ordning än den man fått hemifrån leder till att man observerar, jämför, bedömer och söker förklaringar till sådant som förefaller annorlunda. Det faktum att man inte på ett självklart sätt kan beträda intersubjektivitetens område bidrar därför till en förhöjd medvetenhet om tingens olika ordningar. Det är en medvetenhet som annars inte präglar den självklara kunskap man fått med sig från barnsben för att navigera i och hantera vardagslivets värld. Den ofrivilliga konfrontationen &endash; reflexiviteten - har övergått i ett mer eller mindre påtvingat men medvetet reflekterande över hur tingens ordningar förhåller sig till varandra. Skillnader som berörs handlar ofta om relationer och förhållningssätt. Synen på självständighet, frihet och jämlikhet avspeglas i normerna för hur relationerna bör se ut: "Generellt kan man säga att människorna är mer isolerade här än vad dom är där, att man tänker i jag-bemärkelse i Sverige och i Makedonien tänker man i vi-bemärkelse."

5. Den förhöjda medvetenheten gäller inte minst kulturens olika yttringar. De unga jämför företeelser i hemkulturen med dess motsvarigheter i majoritetskulturen. Det ena ställs mot det andra; sådant som man tagit avstånd från under en period av sitt liv, kan senare komma att införlivas med det erfarenhetskapital som man identifierar sig med. Detta aktiva förhållningssätt till kultur, ser jag som processens femte särdrag.

Kultur är ett begrepp som de unga på olika sätt förhåller sig till. Det används som sammanfattning av vad som skiljer deras hemkultur från den gängse i samhället. Man identifierar alternativt tar avstånd från delar av kultur.

I det vardagliga nära finns konfrontationen mellan hemkulturen och samhället: "Man lever ett liv i hemmet och ett annat i samhället. Det är en stor skillnad skall jag säga." Båda blir så småningom självklara: "Är man uppväxt med det så har man redan lärt sej från början att skilja på det." Det blir en reflexivitet inte bara på det mentala planet, utan även på det fysiska. En reflexivitet som kommer att 'sitta i kroppen' och som man därför inte tänker på. Konstruktionsprocessen går på sätt och vis av sig själv när man växer upp med både och. Det samma gäller för många som besökt ursprungslandet ofta och regelbundet. Andra har medvetet gått in för att utforska sin hemkultur genom att studera och/eller arbeta i ursprungslandet. För dem som vuxit upp i en enklavkultur, tar processen ny fart när de tar klivet fullt ut i majoritetssamhället.

Bemötandet slår an tonen för hur processen med att foga samman den självklara hemkulturen med den främmande majoritetskulturen kan börja: "När man är mer välkommen så iakttar man på ett positivt sätt kanske det hela. Man tänker att detta är ett nytt samhälle, jag måste förstå det." Reflektionerna kring föräldrarna handlar ofta om hur dessa till en början försökt komma in i samhället men av olika anledningar givit upp: "Det är väl också det där att hon vänder sig mot hela samhället eftersom hon inte passar in i det. Så håller hon ännu hårdare på sin egen kultur."

Även om kultur på många sätt står för kontinuitet krävs impulser utifrån. Samtidigt som dessa bryter kontinuiteten och bringar oordning, tillför de energi, som möjliggör förändring och utveckling. Kultur som isolerar sig stagnerar och tar till tvångsåtgärder för att upprätthållas. "Jeg har en liten teori om att jeg tror kulturen i længden er destruktiv. Den utvikler seg for lite, det tar ikke til seg så mye impulser som den bør gøre."

Sammanfattningsvis kan man säga att det första särdraget, Växelverkan mellan det självklara och det främmande, handlar om det som sätter igång tänkandet och därmed konstruktionsprocessen med att få ordning på de olika världarna. Det fjärde, Tre grundläggande aspekter &endash; intersubjektivitet, kontinuitet och medvetenhet, beskriver hur tänkandet ser ut och fungerar. Språk och sociala relationer är de redskap som används i processen, där jag betraktar kultur, särdrag fem, som det 'material' man använder sig av. Det är det man formas av, samtidigt som man använder det för att forma sin livsvärld. Redskapens användbarhet påverkas av särdrag två och tre; Majoritetsspråket som andraspråk respektive Rockad bland positioner.

Det postmoderna främlingskapet

Jag menar att det finns vissa paralleller mellan den situation som vi alla mer eller mindre erfar i det postmoderna och den som främlingen upplever i mötet med det nya samhället.

Det postmoderna innebär bl a att vi ständigt måste ta ställning till nya företeelser, där experter fungerar som rådgivare, men där deras expertutlåtanden är under ständig omprövning. Allting gäller endast 'until further notice'. En annan benämning på denna typ av samhälle är 'posttraditionell', d v s traditioner har urholkats och har inte längre samma förmåga att ledsaga människor i livets skiftande omständigheter. Medan experter kan ge råd om vad som kan göras, kunde traditioner tala om vad som borde göras.

Det postmoderna innebär att leva med tvetydigheten. Jag menar att de unga som växer upp med två kulturer i dubbel bemärkelse lever med tvetydigheten. Dels lever de med den tvetydighet som vi alla mer eller mindre tampas med, dels bär de med sig ett bagage som inte är det gängse i det samhälle de lever i. Den dubbelhet som detta bagage medför kan ställa till problem, men lär man sig hantera den, blir den en tillgång. Man kan kalla det kulturkompetens. Med denna följer, som jag ser det, en förmåga att se saker och företeelser ur olika synvinklar och en förståelse för tingens olika ordningar. Fördelar som de själva nämner är social kompetens och förmåga att medla mellan människor.

Postmodernistiska frågor handlar om vad som händer när olika världar konfronteras med varandra eller när gränserna mellan dem överskrids. Det är precis sådana frågor som de unga ställs inför under processen med att jämka samman sina olika världar. Den dubbelhet det innebär att växa upp med två kulturer borde därför kunna medföra en beredskap för hanterandet av livet i den postmoderna världen. Det finns en medvetenhet om att man kan göra på olika sätt, utan att ett måste vara överlägset ett annat. Växelverkan mellan det självklara och det främmande tycks vara det som ger sammanhang i livet.

 Åter till PressInfo 138

 © Författaren och TFF 2001

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links