Vi hade precis kört den 900 kilometer långa ökenlandsvägen från Bagdad till Amman och gått ombord på planet från Amman till Sverige via Paris. Eftersom vi under två veckor på vårt faktasökande uppdrag till Bagdad bott i en zon fredad från fria medier, plockade vi ivrigt åt oss Wall Street Journal för den 28 maj. Huvudrubriken var "Militärstrateger för stor invasionsstyrka i Irak". En styrka på minst 200 000 man skulle behövas för att få bort Saddam, hävdas från USA:s sida. Det är alltså skälet till att de tänker bomba för att ödelägga Irak och framtvinga sin vilja mot det land och det folk som vi just har besökt?

Nu när vi varit där, reagerade vi annorlunda än om vi hade läst rubriken hemma i Sverige.Vi träffade en ung kvinna som satt i sin rullstol i Babylon syd om Bagdad. Hon hade precis fått hjälp av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och det irakiska arbetsministeriet att starta en liten butik där hon skriver ut publikationer med en dator och håller datorkurser för universitetsstudenter och andra medborgare. Kommer hennes dröm , redan förverkligad, att slås i spillror av ett nytt krig?

Vi tänker på de många barn och äldre medborgare på gatan som hälsat oss med "Välkommen till Irak" och "Salam Aleikum" - - Hej, fred vare med er - - och ville att vi skulle ta bilder av dem där de stod med breda leenden, trots att vi såg ut som vi gjorde, som främlingar i deras ögon. Bägge har vi rest en del och få folk kan tävla med irakierna när det gäller vänlighet, hjälpsamhet, gästfrihet och visad respekt för främlingar. Vi tänker på de akademiker vi mötte sista kvällen när vi höll föredrag om preventiv diplomati, fredsuppbyggande och konfliktlösning på icke-våldsbasis i Baytol Hikma, Vishetens hus, ett vackert, nyrenoverat, blått huskomplex vid Tigris strand. Kommer Baytol Hikma att förstöras i nya bombräder, kommer dessa akademiker och deras familjer att dödas eller för framtiden berövas sin rätt att bedriva akademiskt arbete som tidigare?

Vilken sentimentalitet, kanske ni tänker. Men problemet med västvärlden och dess medier, inbegripet Wall Street Journal, är att de enda irakier som nämns av Iraks 25 miljoner invånare är Saddam Hussein. Det enda sätt de har att närma sig en av världens äldsta och mest förfinade kulturer är förödande sanktioner och militära tvångsåtgärder. Deras enda perspektiv är deras eget och det tycks stå utom all diskussion att de har moralisk rätt att bomba samhällen och driva ut ledare som de helt enkelt inte tycker om. Hur irakierna tänker och känner efter krigen med Iran, med Kuwait, med varandra, med västvärlden och efter 12 års ytterst inhumana sanktioner är inget man fäster sig vid.

Om Wall Street Journal brydde sig om undersökande journalistik och reste till Irak, skulle tidningen ha svårt att hitta någon i Irak, medborgare eller utlänning, som är för de nuvarande sanktionerna eller ett framtida amerikanskt krig mot Irak. Om tidningen brydde sig om objektivitet, skulle vi ha fått inställningarna mot krig representerade i samma artikel eller som rubriker på första sidan i nästa nummer.

Hela krigsprojektet är kontraproduktivt; mindre diplomatiskt uttryckt, det är befängt, perverst, patetiskt och moraliskt oförsvarligt.

Om USA inleder ett krig mot Irak, kommer det att få en ytterst splittrande inverkan på NATO, som fortfarande slickar sina sår efter bombningarna av Jugoslavien 1999 och USA:s "vi-har-inte-behov-av-er"-politik när Afghanistan blev utsett till mål. I fråga om allmänna opinionen, kommer Förenta staterna till slut dessvärre att stå än mer isolerat och klyftan över Atlanten att bli än djupare.

Saddam Hussein kommer att vinna på ett sådant krig och veta hur han ska utnyttja det till egen fördel. Det kan visserligen vara många inom och utom Irak som drömmer om den dag då han är borta. Men i kris- och krigstider, tenderar medborgarna att sluta upp kring sina ledare; det såg vi i Serbien under bombningarna. Det troligaste är att oppositionselement inom landet kommer att stämplas som förrädare och behandlas därefter av en regim som är känd för att kunna ta i med hårdhandskarna. Såvitt vi vet finns det inga regeringar i Mellanöstern, med undantag för Israel, som är för ett nytt krig mot Irak, inte ens Kuwait. Om det är på det viset, kan man vara säker på att araben på gatan är ännu mer emot det. Faktum är att irakierna har lyckats ytterst bra med att bygga upp diplomatiska och ekonomiska förbindelser igen med sina grannar. Att gränserna till Saudiarabien öppnades i maj är ett av många exempel.

Fast Irak ödelagts och numera bara är en skugga av sin forna militära makt, så är det inte Afghanistan. Det kommer inte att vara möjligt för någon regim som tillsatts av utlandet att kontrollera Bagdad och dess omedelbara omgivningar, omkring 5 miljoner invånare, ännu mindre att kontrollera landet.

Vad ska USA och västvärlden med en amerikansk truppstyrka på 200 000 man, och möjligtvis några fler som dras in under stridernas lopp, göra för att kontrollera Irak och sköta landets angelägenheter? Kort sagt, hur styr man 25 miljoner människor, av vilka många för att inte säga majoriteten är häftiga motståndare till västvärlden och inte litar på USA efter allt de gått igenom? Man kan inte ens hävda att kvinnorna befriats, eftersom Irak är ett sekulariserat samhälle där kvinnorna spelar en mer "västerländsk" roll än i praktiskt taget varje annan arabstat.

Varifrån har krigsplanerare och ansvariga beslutsfattare för utrikespolitiken tänkt sig att samla tillräckligt många välutbildade, erfarna och hederliga irakier som skulle kunna sköta det Irak efter Saddam som de hoppas på? Det bör vara tämligen uppenbart att den irakiska oppositionen inte utgör ett trovärdigt livskraftigt alternativ. Skulle de tjäna en utländsk regering för något annat än de pengar och privilegier de förväntar sig, och skulle de, med huvudsakligen det som drivkraft, bli de ledare och de ämbetsmän som medborgarna behöver? Eller skulle vi till slut få bevittna ett inbördeskrig, kupper, sammansvärjningar och uppror - - som det finns många av i Iraks moderna historia - - efter en amerikansk invasion och ett amerikanskt tilbakadragande?

Vad skulle det betyda för Iraks medborgare om FN och de otroligt hårt arbetande humanitära organisationerna, Care, Unicef, Caritas, Röda korset, ICRC, osv. tvingades evakuera?

Programmet olja-för-mat (som vi ska återkomma till i senare PressInfo) fungerar effektivt tack vare såväl den irakiska regeringen - - vars distribution av mat och medicin med orden från en internationell tjänsteman i hög position "bättre än någon annanstans faktiskt når de behövande" - - och tack vare de många olika nationella och internationella humanitära organisationerna. Ingen som besökt Irak kan på något sätt betvivla att ett nytt krig kommer att få outsägligt grymma följder för civilbefolkningen. Alla vet också att den irakiska eliten inte direkt har lidit i något avseende på grund av sanktionerna eller bombningarna.

Men även Saddam Hussein gör en rad misstag. Det största är kanske att han tror att militära förberedelser är enda sättet att försvara Irak. Vi har inga illusioner om att han studerar Gandhi, men han och hans rådgivare borde vara medvetna om att det inte finns något sätt att vinna ett krig militärt mot historiens starkaste militärmakt - - vilket för övrigt inte heller betyder att Förenta staterna kan vinna, eftersom det kräver mer än militär makt. Man kan vinna militärt sett och fortfarande förlora det moraliskt och politiskt.

Krig måste förhindras med alla möjliga medel. Den enda stora medlare som också är godtagbar för alla och som kanske kunde bidra till att avvärja krig är Europeiska unionen, i något slags samarbete med Ryssland och Kina. De bägge senare har fullständiga ambassader i Irak och följer lägets utveckling på nära håll. EU-länderna har emellertid dragit tillbaka sina ambassadörer från landet. Bara fransmännen upprätthåller en betydande de facto närvaro, inriktad på affärer och kultur. Representationen och kunskapen om vad som verkligen händer befinner sig därför på en låg nivå, ett brott mot konfliktlösningens första tumregel: håll dig välinformerad om din motståndare och håll en dörr öppen för kommunikation.

Irak har signalerat sin önskan om dialog med EU, men där visade sig EU åter ur stånd att få fram en sammanhållen, relevant och långsiktig gemensam politik. EU lät i stället återigen USA stå för det spektakulära och satte sig själv till att betala för den framtida återuppbyggnaden av landet - - mer än så var tyvärr inte EU:s civila krishanteringsförmåga och gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik värd i förhållande till en av de allvarligaste konflikterna på jorden.

Artiklar i västvärldens medier rapporterar därför konstaterande om planering av vad som inte kan leda till annat än yttersta kaos och grymhet för irakierna. Det heter att världen därigenom slutligt ska bli av med Saddam, men även om det blir så: hur sannolikt är det att det blir ett bättre, mer blomstrande, säkert och demokratiskt Irak efter bombningar, invasioner och ockupation?

Vårt svar är: sannolikhet lika med noll. Militär konfliktlösning i Kroatien, Bosnien, Kosovo, Makedonien, Somalia och Afghanistan kan sammanfattas som snabblösningar utan möjlighet till långvariga förbättringar. Politiker och militärer bakom konflikthanteringen i dessa oroshärdar verkar ha glömt bort von Clausewitz lysande formulering: "innan man börjar krig måste man bestämma sig för vilket slags fred man vill ha".

Varje typ av krig mot Irak kommer att skapa fler problem och inte lösa något av dem på lång sikt. Om de fria medierna inriktade sig på de 24 999 999 irakier som inte är Saddam Hussein, om de till politiska beslutsfattare ställde kritiska frågor om det förmodade scenariot för Irak och för regionen efter Saddam och om de slutligen gav röst åt den majoritet i västvärlden och Irak som är emot krig, skulle det finnas en chans att undvika den förestående katastrofen.

Konflikten mellan Irak och Förenta staterna och västvärlden är en av de mest fastlåsta av konflikter. På bägge sidor finns ett överflöd av stereotyper och vi som skriver detta påstår inte att vi sitter inne med lösningen. Men om debatten kunde börja på nytt från en ny utgångspunkt - - dvs inga fler krig mot Irak - - kan andra möjligheter vinna terräng. När vi vet att krig inte är en valmöjlighet, kan vi börja röra oss i riktning bort från smarta sanktioner och smarta krig och utforska huruvida det finns smartare sätt att lösa konflikter.

Följande TFF PressInfo ska utforska dessa möjligheter ur en rad olika infallsvinklar..

© TFF 2002

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links