|
Fyra steg mot
en värld utan våld
Av
Martin
Smedjeback
Tal i Umeå Statskyrka, 16 december 2006
4 januari 2007
Inför detta tal har jag funderat på
vad som gör mig optimistisk inför framtiden och det som gör
mig mer pessimistisk. Jag har också funderat på vilka steg
jag tror vi måste ta för att få fred och en värld
utan våld. Låt mig börja med det som gör mig optimisk.
Detta utgörs normalt av de fantastiska människor jag har förmånen
att träffa i mitt jobb.
Denna höst har jag lärt känna Birgul Özbaris. Hon
är en ung turkisk journalist. I Turkiet har hon skrivit flera artiklar
om vapenvägran där hon har varit kritisk mot sitt land på
grund av de hårda straff som man får om man vägrar göra
militärtjänst. På grund av dessa artiklar har hon och
hennes familj krakaserrats av myndigheterna och hon har flera rättsfall
mot sig där hon riskerar att få över 20 år i fängelse.
Nu söker hon asyl i Sverige men hon fortsätter att skriva för
sin turkiska tidning.
Förra året började jag jobba med ett projekt Kristna Fredsrörelsen
har i Sudan. Där jobbar vi med en organisation som heter SONAD -
den Sudanesiska organisationen för ickevåld och utveckling.
I landet har det varit inbördeskrig mellan norra och södra delen
i 21 år. Förra året skrevs ett fredsavtal under som än
så länge har gett fred. Detta avtal berör inte det krig
som fortfarande sker med oförminskad styrka i Darfur.
När jag var i Sudan i augusti detta
år träffade jag Flora, en kristen kvinna från södra
Sudan. Hon har suttit i fängelse och blivit torterad under det långa
kriget med norra Sudan. Hon berättade för mig direkt när
jag träffade henne att SONAD:s utbildningar har ändrat hela
hennes liv. ”Jag brukade hata muslimerna, de i norr”, erkände
hon. ”Vi lärde oss från barndomen att hata dem. Men på
kurserna hos SONAD träffade jag så många bra personer
från norr att det var omöjligt för mig att fortsätta
att hata dem.”
Jag träffar också många
svenskar som inspirerar mig. Denna vecka kom det tillbaks en grupp fredsobservatörer
som har varit ute för Kristna Fredsrörelsens räkning i
Guatemala och Mexiko. De har varit ute i nästan ett helt år,
ofta ute på landsbygden och levt under enkla förhållanden,
ofta drabbade av diverse sjukdomar, loppor och en av dem hade blivit biten
av en giftig orm. Deras syfte är att vara en preventiv närvaro
och ett vittne till brott mot mänskliga rättigheter. De lever
tillsammans med den utsatta delen av befolkningen som ser deras närvaro
som ett skydd mot våld ifrån regering och ibland paramilitära
grupper.
I mitt jobb ingår också
att läsa om inspirerande exempel. Jag träffade på flera
stycken i boken Motstånd av Jennie Dielemans och
Fredrik Quistbergh, bland annat om en aktion i Malmö. Skånetrafiken
hade en regel att rörelsehindrade inte fick åka med deras bussar.
Förbundet Unga Rörelsehindrade organiserade en blockad av en
buss i Malmö i slutet av 1990-talet. De ställde sina rullstolar
både framför och bakom en buss. Media hängde på.
Två dagar senare kallade Skånetrafiken till presskonferens
och sa att regeln var borta. ”Det var en otrolig seger”, säger
Jonas som var med. Jonas ville åka buss som alla andra men han tyckte
också att det var viktigt att folk inser att samhället måste
anpassa sig. ”Att de förstår att man inte kan förtrycka
människor på det sättet i en demokrati”, som Jonas
säger.
*
Trots alla dessa fantastiska människor
jag ofta träffar eller hör talas om är jag nära att
tappa modet ibland. Då frågar jag mig själv varför
det bara är några tusen, kanske några 10-tusentals människor
om vi räknar högt, som är med i fredsrörelsen i Sverige
idag? Hur många är inte med i golfklubbar, körer, gastronomi-sällskap,
bokklubbar? Det måste vara minst 100 gånger fler som är
med i dessa föreningar. Inget fel på dessa föreningar
men säger det inte något om våra prioriteringar att vi
väljer att vara med i dessa föreningar och inte i föreningar
som jobbar med fred eller annat som gör världen bättre?
Måste det till ett kärnvapenkrig för att väcka människors
fredssträvan, frågar jag mig själv ibland under mina mörkare
stunder.
Då brukar jag försöka tänka
på hur rörelser har uppstått i andra tider och på
andra platser på vår planet. Ofta helt oväntat och nästan
alltid med ickevåldsaktioner.
Den 1 december 1955 gick en kvinna i medelåldern på sin vanliga
buss i Montgomery, Alabama. Hennes namn var Rosa Parks. Hon var engagerad
i den lokala föreningen för de svartas rättigheter, men
hon var ganska desillusionerad för hon trodde aldrig att folket i
hennes hemstad brydde sig om att göra något ordentligt för
att förändra situationen för de svarta. Hon trodde att
de var för slöa, helt enkelt. Då hade hon ingen aning
om att hennes vägran att resa sig från sitt säte i bussen
den dagen skulle ge gnistan till den amerikanska medborgarrättsrörelsen
som skulle komma att revolutionera hela USA genom ickevåldsligt
motstånd mot den rasistiska lagstiftningen.
Mitt hopp lyfte också när jag läste boken Spräng
bojorna – kampen mot slavhandeln av Adam Hochschild. Han
skriver att nio av tio i Storbritannien under 1700-talet såg inte
slavhandeln som det minsta problematisk. Den tionde personen tyckte att
det var beklagligt men ändå inget som var möjligt att
försöka ändra. Från dessa till synes omöjliga
odds lyckades en grupp på i början 12 personer att vända
opinionen på bara några år till att bli den hetaste
frågan i Storbritannien. I varje större stad skapades det en
antislaverikommitté och deras kampanjer lyckades övertala
300 000 britter att vägra äta socker som odlats av slavar. På
15 år fick de igenom en lag som förbjöd slavhandeln.
Dessa exempel ger mig hopp om att nya rörelser kan skapas eller att
en gnista kan väcka upp gamla rörelser.
Jag har själv inga barn men ibland funderar jag på vad mina
eventuella barnbarn kommer att säga till mig. Kanske de kommer att
säga:
- ∑Farfar, jag fattar inte hur ni kunde satsa miljarder kronor på
kärnvapen när miljoner människor dog i svält.
eller
- ∑Morfar, hur kunde du åka bil och flyg när ni visste
att det skulle leda till en klimatkatastrof?
eller
- "Farfar, hur kunde ni låta er egen regering exportera massvis
av vapen till länder i krig och fattigdom?
*
Jag hoppas åtminstone att jag kan svara
att jag i alla fall försökte att göra något åt
det. Jag tror att alla kan göra något för att förändra
till det bättre. Men vad är det vi kan göra för att
skapa fred och rättvisa i världen idag? Vad kan vi göra?
I det lilla och i det stora? Vad krävs för att vi ska kunna
vända skutan?
Jag tror att det krävs att vi tar fyra steg. Dessa fyra steg kan
tas i ditt och mitt liv, av de organisationer vi är med i, vår
arbetsplats och av vårt land.
De fyra stegen är:
1. Se våldet
2. Vägra delta i våldet
3. Agera mot våldet
4. Se och skapa alternativ
1. Se våldet
Denna första punkt kanske verkar banal. Kanske du tänker att
det är klart att vi ser våldet omkring oss. Men jag tänker
att det bör inkluderas att också bry sig om det. Om att orka
ta in att det varje dag dör människor av krig och svält
och att jag är en del av det. Det kräver ganska mycket av oss.
Ibland är det faktiskt så att vi inte ens uppfattar våldet
trots att det finns precis framför våra ögon.
På 1700-talet var slaveri helt accepterat
och försvarades på etiska grunder. Idag är slaveri ansett
som fullständigt omoraliskt av nästan alla. Vad kan det finnas
för typ av våld som vi inte ser idag, på grund av att
vi inte orkar eller vi inte är medvetna om det? Kanske kan det vara
att kvinnor runt om i världen blir slagna i deras hem och diskriminerade
bara på grund av det faktum att de är kvinnor? Kanske kan det
vara att 100-tals miljoner djur tvingas leva sina liv instängda i
burar ofta under tortyrliknande förhållanden? Kanske att vi
ofta dricker kaffe som har blivit sått och skördat under slavlika
förhållanden?
I att se våldet ligger också att analysera våldet. Varför
sker det? I vems intresse förs krig? Ibland sägs det att alla
vill ha fred, men det är faktiskt inte sant. Det finns människor
som tjänar väldigt mycket pengar på att krig förs.
Till exempel har det visats på mycket starka band mellan amerikanska
politiker som planerade och utförde ockupationen av Irak och de företag
som t.ex. Haliburton som fick feta kontrakt för att serva de amerikanska
trupperna och för att återuppbygga Irak efter invasionen.
Kanske någon av er såg reportaget i Uppdrag granskning som
sändes den 7 november som avslöjade hur lättvindigt svenska
politiker tillät vapenexport till amerikanska armén för
att användas i Irakkriget? Svensk vapenexport har ökat kraftigt
de senaste åren och vi följer inte längre våra egna
riktlinjer för vapenexport. Svenska företag och vi som skattebetalare
tjänar pengar på dessa vapen. Genom att vi som medborgare tillåter
denna vapenexport fortsätter till ett folkrättsvidrigt krig
är vi medskyldiga till de som dör i Irak. Också vi har
blod på våra händer.
2. Vägra delta i våldet
Daniel Ellsberg jobbade på Pentagon, det amerikanska försvarets
högkvarter, under Vietnamkriget. Han kom över de så kallade
Pentagonpapperen som avslöjade USA:s planer för kriget i Vietnam.
Trots att han visste de stora riskerna valde han att ge ut dessa handlingar
till media för att han tyckte att det amerikanska folket hade rätt
att se vilka hemska saker som politikerna planerade. Han riskerade att
få över 100 år i fängelse för sin handling.
I förra veckan hade han en debattartikel i Dagens Nyheter där
han uppmanar de som idag jobbar på Pentagon att komma ut med de
planer som de misstänks ha på att kärnvapenbomba Iran.
Många av oss kan säkert hålla
med om vikten av att det finns någon på Pentagon som vågar
ta detta steg, men det är kanske få som har sådana viktiga
positioner att man kommer i detta val. Men jag gissar att vi flesta kommer
inför valet, kanske mindre dramatiskt och mindre riskfyllt, att vägra
delta i våld. T.ex. genom att vägra delta i mobbandet av en
kollega eller genom att sälja de investeringar vi har i aktier som
finns i företag som producerar vapen, som t.ex. Saab. De flesta pensionsfonder
har idag investeringar i vapenindustrin. Ett sätt att vägra
vara en del av detta våld kan vara att välja en fond, t.ex.
KPA som inte har investeringar i vapenindustrin.
3. Agera mot våldet
Om vi har sett våldet och vägrat delta i det kanske vi märker
att det inte riktigt räcker fram. Då kanske vi också
vill agera mot det. Ett sätt kan vara genom att gå med i en
fredsorganisation. Genom sitt medlemskap är man då en del i
en världsvid rörelse mot våld. I denna rörelse har
vi en uppsjö av ickevåldsmetoder att använda oss av. Redan
1973 räknade Gene Sharp ihop 198 olika ickevåldsmetoder för
politisk förändring. Aldrig har vi heller haft så mycket
kunskap och erfarenhet av ickevåld som idag.
Sharp delar in dessa metoder i tre olika kategorier:
1. Protest och övertalning: t.ex. demonstrationer, protesttal,
debattartiklar, lobba mot politiker.
Detta är definitivt den vanligaste kategorin för fredsrörelser
i Sverige.
2. Ickesamarbete: t.ex. vägra att göra militärtjänst,
bojkottkampanjer, strejk.
3. Ingripande: att genom sin egen kropp stoppa våld, t.ex. de
sittblockader som gjordes i den amerikanska medborgarrättsrörelsen
och exemplet ni hörde i början om rullstolsblockaden av
bussarna i Malmö.
När jag har studerat de lyckade ickevåldskampanjerna i
världen så har jag upptäckt att nästan alltid
har de inkluderat metoder från alla de tre kategorierna. Det
är det sammantagna resultatet av dem som verkar ha den omvandlande
effekten. Den första kategorin är viktig och väl använd,
men jag tror att de två andra kategorierna kräver mer utforskande
och att vi vågar använda dem mer om fredsrörelsen
ska vara mer effektiv.
Jag vill ge ett exempel på hur man kan agera mot våldet som
ligger inom kategori nr 3: ingripande och som jag har personlig erfarenhet
av.
På min semester i oktober åkte
jag till Skottland med en resa som arrangerades av nätverket Ofog
– för en kärnvapenfri värld. Detta nätverk består
av olika människor som vill aktivera sig mot kärnvapen och som
vill använda aktivt ickevåld. Aktionen ingår i en mycket
större kampanj kallad Faslane 365. Under flera år har den skotska
fredsrörelsen och delar av den internationella fredsrörelsen
blockerat kärnvapenbasen Faslane. Eftersom det inte har varit så
många dagar som man har blockerat har polisen lyckats att hålla
det under kontroll.
Därför föddes idén
att ha en blockad under ett helt år. Fredsrörelsen har agerat
med lagliga medel för att nedrusta kärnvapen sen 1940-talet,
då de uppfanns, men att trots kärnvapenmakterna lovade total
avrustning så har de inte hållit sina löften. Fortfarande
står mänskligheten inför hotet om total utplåning
av det värsta vapnet vi har uppfunnit. Inför detta ultimata
hot väljer kampanjen att använda en blockad av kärnvapenbasen,
en olaglig handling, eftersom vi som går med i kampanjen ser det
som ett betydligt större brott att ha kvar kärnvapen.
Vi var nästan 30 svenskar som nappade på inbjudan och satt
oss på båten till Storbritannien. Åldrarna var från
17 till 62 år. Vi var kristna, miljövänner, fredsaktivister,
studenter, läkare, journalister med flera från olika delar
av Sverige. En församling i Skotska Kyrkan i Glasgow gav oss sovplatser.
Här gjorde vi bland annat rollspel där vi övade oss hur
vi skulle agera vid blockaden. Särskilt övade vi i hur vi kunde
hålla oss lugna och inte använda någon slags våld
eller hot mot polisen eftersom vi alla hade bestämt oss för
att allt skulle gå till ickevåldsligt. Det var också
bra att öva sig att vara polis eftersom alla på det sättet
kunde sätta sig in i hur de känner sig och kanske hur de skulle
kunna agera.
*
Den 16 oktober gick vi upp vid
halv fem-tiden. Efter en timme i bussen var vi framme vid Faslane. Det
var dimmigt och mörkt, men spotlights sken upp området utanför
porten. Några grupper satt sig ner direkt medan en grupp körde
sitt street dance nummer till tonerna från en bärbar stereo.
Det var bara två poliser på plats när vi kom dit. Under
två timmar höll de drygt 100 poliserna på med att leda
eller lyfta bort de blockerade i olika omgångar. Några satt
lugnt med lite fika och bjöd poliserna på juice. En annan grupp
satt och målade fredsbudskap på vita lakan. ”Jag blev
gripen när jag målade ett hjärta”, sa 18-åriga
Maja till en journalist efter att hon hade blivit släppt. Andra grupper
hade plast och järnrör för att koppla ihop sina armar med
varandra. Poliserna sågade itu dessa rör med specialsågar.
Praktiskt taget alla poliserna agerade utan våld. De agerade med
vänlighet och med lugn. Inga våldsamhet förekom heller
från oss fredsaktivister.
En lång kö av bilar
av arbetare som skulle in till basen bildades under vår tvåtimmars-blockad.
Jag hade före blockaden bestämt mig för att vara med i
stödgruppen och jobba speciellt med mediaarbete. Så när
alla de 23 svenskarna som blockerade hade arresterats var vi några
som åkte till en närliggande stad och skrev pressmeddelande
som skickades ut till svensk och brittisk media. Journalister ringde under
hela dagen för att få mer info. De arresterade kördes
iväg till tre olika polisstationer. Vissa fick en egen cell och andra
satt tre och tre. Det är väldigt olika vad man tycker om upplevelsen
i cellen. Vissa tycker att det är skönt att bara sitta eller
ligga i tystnad och koppla av. Andra tycker att instängdheten är
jobbig. Många uppskattade madrasserna i cellerna som faktiskt var
mycket skönare än de liggunderlag som de flesta använde
oss av i församlingshemmet. Efter drygt 30 timmar i cell, var alla
släppta. Det enda de arresterade fick var en varning att inte göra
detta igen, alltså inget åtal av något slag gavs. När
vi kom hem firade vi, utvärderade vår aktion och planerade
inför kommande ickevåldsaktioner innan vi tog färjan tillbaks
till Sverige.
Detta var ett exempel på hur man kan agera mot våldet genom
att använda en av ickevåldsmetoderna i kategori nr 3: ingripande.
Denna aktion hade varit nästan meningslös om vi inte trodde
på och verkade för att övertyga människor att det
går att klara sig utan kärnvapen, att vi faktiskt är mycket
säkrare utan kärnvapen. Detta leder oss till fjärde steget.
4. Se och skapa alternativ
En av mina hobbies är att
titta på science fiction. Min favorit inom changern heter Star
Trek och utspelar sig några hundra år fram i tiden.
På jorden har de utplånat svält och krig. Man samlar
inte längre på saker för status och man har inte ens pengar.
Jag tror att jag har tränat min vision för framtiden genom mitt
tittande på Star Trek.
För att kunna nå
ett mål måste man kunna se det framför sig. Det vet varje
elitidrottare. De lägger ner mycket träning på att visualisera
målet framför sig. Jag tror att vi som bryr oss om fred också
behöver kunna se vårt mål framför oss. För
hur kan vi annars skapa alternativ, hur kan vi annars skapa en värld
så som vi vill ha den? Vi är ett svar skyldiga de som frågar:
men hur tacklar vi problemen om inte med militära medel? Och de som
frågar: vad ska vi försvara oss med om inte med kärnvapen?
Vi bör kunna presentera en bild av ett framtida samhälle som
fungerar bättre än vårt nuvarande.
Den 15 januari 2007 firas Martin
Luther King-dagen på många platser i världen. I Sverige
firar vi dagen på temat: Vision. Martin Luther King var en visionär.
Han kunde se en värld där svart och vit kunde leva i harmoni,
då andra bara såg konflikter mellan dessa grupper. Han kunde
se en värld i fred och i rättvisa där andra bara såg
hopplöshet. Jag tror att denna förmåga är avgörande
för hur långt vi kommer i vår strävan.
Men den måste kopplas
ihop med handling för annars blir det bara drömmar som flyger
bort.
För att kunna ta dessa fyra steg behöver vi hjälpas åt.
Ingen kan göra det ensam. Vi behöver stöd och uppmuntran
från varandra. För varje litet steg i rätt riktning behöver
vi berömma oss själv och varandra. Om vi också organiserar
oss och ser den där framtida världen där inga krig finns
längre, då tror jag att vi kan lyckas nå dit.
Tack!
Copyright
© TFF & the author 1997 till today. All rights reserved.
Tell a friend about this TFF
article
Send to:
From:
Message and your name
Get
free TFF articles & updates
|