|
DE
SMÅ STEGENS TYRANNI KAN BLI ETT STORT STEG MOT
EU-MILITARISM
eller
Från
de små stegens tyranni till en verklig vision om
fred
 
Av
Gudrun
Schyman,
TFF Styrelse
Jan
Öberg,
TFF
direktör
30 juni, 2004
Den 28 maj publicerades den
första opinionsundersökningen om Europavalet i
samtliga tjugofem medlemsländer. Lite drygt 12.000
personer hade fått gradera sannolikheten för
att man skulle gå och rösta. 10 betydde att
man säkert skulle rösta och 1 att man
säkert inte skulle rösta. I Sverige var det
bara 31% som angav 10. Det var den lägsta siffran
bland de femton gamla medlemsländerna. Genomsnittet
för alla 25 stater var 45%. Bara 22% bland
svenskarna visste att valdagen är den 13 juni.
Genomsnittet för samtliga var 37%.
Det finns naturligtvis ingen enkel
förklaring till det låga intresset men en av
orsakerna är säkert att många uppfattar
det som att vi aldrig får rösta om det som
är den centrala frågan.
När vi folkomröstade om
själva medlemskapet skulle vi inte rösta om
EMU. I riksdagsvalet år 2002 skulle varken tala om
EU eller EMU, eftersom vi skulle ha en
folkomröstning om EMU senare.
Nu, i valet till EU-parlamentet,
ska vi inte prata om förslaget till "Konstitution".
Inte för att vi ska ha en folkomröstning
senare, vilket många andra länder ska ha och
vilket vore högst rimligt att också Sverige
hade, utan för att EU-parlamentet inte ska besluta i
den frågan. Det ska riksdagsledamöterna
göra.
Den mest aktuella och mest
avgörande frågan, nämligen den framtida
utvecklingen av EU, hamnar alltså, igen (!), helt
utanför valrörelsen! Är det konstigt
då att folk inte bryr sig? Och att allt fler menar
att det spelar ingen roll vad man röstar på,
"dom gör i alla fall som dom vill". Vi kan knappast
vara ensamma om att ha mött den
attityden.
EU:s största svaghet är
den demokratiska legitimiteten - något som den
refererade undersökningen är ytterligare ett
bevis för. Slutsatsen är att om vi vill ha ett
högt valdeltagande så måste vi prata om
det som är viktigt. Det måste vara EU:s
sammantagna och framtida utveckling som diskussionen ska
gälla.
"Konstitutionskramarna" säger
att det är väl bättre att vi får
allt samlat, istället för att vi har alla de
där omöjliga och snåriga fördragen
(alltifrån Kol- och Stålunionen, till
Maastrich och Nice). Förslaget är 305 sidor
långt och har 472 paragrafer. Alltifrån Gud
till sport avhandlas.
Den ekonomiska politiken och den
militära politiken (försvar och säkerhet)
är överordnad och bindande. Där finns de
två ingredienser som tillsammans utgör den
verkliga makten. Valuta och vapen hör samman i
krigets strategier och doktriner. I det tänkande som
skulle förhindra krig men som ledde till två
världskrig. I det tänkande som utplånade
miljontals människor och som stängde in
ännu fler i politisk diktatur. Det tänkande som
förpassade människor både till massgravar
och till ett liv bakom murar. Och som gjort anspråk
på ofantliga resurser som kunde ha använts
till att skapa en mer rättvis värld i gemensam
utveckling, i stället för felutveckling och
terror.
Trots att den fysiska (Berlin)muren
föll för 15 år sedan, verkar de mentala
murarna vara fast förankradE hos den manliga
majoritet som idag styr EU. Fortfarande är det
män i militära rustningar som med vapen i hand
ska beskydda (och befria?) kvinnor och barn. Inte bara i
Europa, utan i hela världen.
Skrivningarna om militär
upprustning är tydliga i förslaget till
"Konstitutionen" för EU. Så sent som den 17
maj i år, beslöt EU.s försvars- och
utrikesministrar att man, till år 2007, ska ha
upprättat nio militära snabbinsatsstyrkor, med
1500 man vardera. Styrkorna ska kunna sättas in
överallt i världen, inom 15 dagar efter att
EU:s regeringar ställt sig bakom en insats. De har
alltså en central roll i de nya målen
för unionens militära kapacitet, som ska
uppnås senast år 2010, enligt det senaste
beslutet.
Vi håller alltså
på att få (nästa förhandling mellan
regeringscheferna är den 17 juni) en europeisk
"grundlag" där det övergripande målet
är en ekonomisk politik baserad på ohejdad
konkurrens, avregleringar,privatiseringar och
bolagiseringar av allt större delar av
välfärden och vardagstryggheten, där den
"traditionella" familjen ska vara det nav kring vilket
alltmer stereotypa könsroller formas och där
"familjen" ska vara den institution i samhället som
ska axla det vård- och omsorgsansvar som den blint
BNP-baserade tillväxtpolitiken förvisar till
hemmets sfär.
I samma "grundlag" föreskrivs
militär upprustning, med tydliga anvisningar om att
medlemsländerna är skyldiga att avsätta
mer pengar till de militära ändamålen. Vi
får alltså en grundlag i strid med
FN-stadgan, som faktiskt har militär nedrustning som
mål!
Militär upprustning leder till
social nedrustning. Militära medel tar pengar
från sociala satsningar och
välfärdsreformer. Det spelar ingen roll om
landet heter Sverige, Bosnien eller Brasilien.
Militärt våld blir civilt våld.
Våldets normer slår ut allt annat.
Våld, virilitet, makt och militär är
hårt kopplade till föreställningen om vad
det är att vara man. Svaghet, beskydd, bestraffning
och offer är begrepp starkt kopplade till
kvinnan.
Kring dessa begrepp rör sig de
stereotypa skändningarna och våldtäkterna
i fängelserna, på slagfälten, i
fält- och fredsförbandens bordeller, i den
gränslösa slavhandeln med kvinnors kroppar och
in i prostitutionskvarteren i Europas huvudstäder.
Länder är kvinnor (Moder Svea) som maktens
män ska tränga in i (invadera) och lägga
under sig (ockupera). Civilbefolkningen (kvinnor och
barn) ska ömsom bestraffas, ömsom befrias.
Målet är makt,medlet är våld. Fred
har det, tack vare denna filosofin, inte blivit på
vår jord sedan 1945. Det är dags att
tänka nya tankar!
Vi borde kunna se de
möjligheter som Europa har, efter kalla krigets slut
och militärblockens avslutning. Vi måste
våga utmana det militärindustriella komplexets
ekonomiska intressen och vi måste våga utmana
det manliga makttänkandet. Vi måste våga
sätta stopp för de patriarkala
"lösningarna" på fredens problem och uppmuntra
män och kvinnor att tillsammans arbeta för ett
nytt tänkande, anpassat till verkligheten och
framtidens gemensamma globala behov. Våld
stänger möjligheter, icke-våld
öppnar. EU skulle kunna bli ett verkligt
fredsprojekt och ett i sann mening konstruktivt
alternativ, till den rädslans politik som bygger
på militarism och krig.
En folkomröstning om
"Konstitutionen", i alla EU:s medlemsländer
samtidigt, skulle kunna ge inspiration till en verklig
och viktig framtidsdebatt!
Transnationella Stiftelsen för
Freds- och Framtidsforskning, TFF
©
TFF & the author 2004
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|