Från
patriarkal maktutövning
till mänsklig säkerhet och demokrati
Av
Gudrun
Schyman
& Jan
Öberg,
TFF:s styrelse
25:e november, 2004
Idag, den 25 november är
det den "Internationella Dagen För Avskaffande Av
Våld Mot Kvinnor". Generalsekreterare Kofi Annans
budskap förra året, den 25 november år
2003, var (enligt UN News Update):
"Könsrelaterat våld
är kanske den mest avskyvärda kränkningen
av de mänskliga rättigheterna. Så
länge det fortsätter kan vi inte hävda att
vi gör några riktiga framsteg mot
jämlikhet, utveckling och fred."
Här relaterar vi det
könsrelaterade våldet till frågan om
mänsklig säkerhet och tankar om en ny typ av
försvarspolitik. En rad ledande tidningar i Sverige
har tackat nej till att publicera
artikeln.
FRÅN
PATRIARKAL MAKTUTÖVNING TILL MÄNSKLIG
SÄKERHET OCH DEMOKRATI
- Vi känner ingen, varken
kvinna eller man, som önskar krig och död.
99 % av klotets kvinnor och män önskar
inte våld. De önskar ickevåld! Fred. En
trygg framtid för sina barn, ett värdigt liv
för sina föräldrar. Ett liv befriat
från den rädsla som våldet
föder.
Föreställningen om att
det är män som med militära medel ska
skydda ("befria") kvinnor och barn, är en grundbult
i den traditionella försvars- och
säkerhetspolitiken. I varje samhälle och
på varje samhällelig nivå, finns (makt)
strukturer som accepterar och legitimerar våld.
Från sovrummen och köken - de vanligaste
platserna för det könsrelaterade våld,
som till 80 procent utövas i hemmen - och ut
till slagfältens brutalitet, hämtar
våldet sin näring ur den globala patriarkala
maktordningen.
- Kvinnors kroppar har blivit de
nya slagfälten. (FN:s rapport "Women,War &
Peace", Elisabeth Rehn, m.fl.) Det värsta man
(mannen) kan göra sin fiende (en annan man) är
att skända fiendens egendom (kvinnan).
Därför de systematiska våldtäkterna
i dagens krig. Därför de ständiga
skändningarna av kvinnor framför mäns
ögon. Därför de alltmer sexualiserade
övergreppen, både i de ociviliserade krigen
och i det civila livet.
I den nationella (manliga)
militära försvarsmakten är staten en
fadersgestalt. Landet, t.ex. Moder Svea, är en
kvinna. Civilbefolkningen, kvinnor och barn, är
själva samhällskroppen. "Familjen" är den
institution där män ska beskydda de kvinnor som
ska föda deras barn, som bl.a. den tidigare
påtänkta italienska EU-komisionären Rocco
Buttilgione, uttryckte det. Han kanske var
övertydlig i sina uttalanden, men
grundvärderingen, med sin falska trygghet, hyllas av
många och delas i tysthet av ännu fler.
Sanningen är den att samma "familj" idag är
skådeplatsen för ett systematiskt våld
som få vill eller vågar tala om. Mäns
våld mot kvinnor skördar idag faktiskt
betydligt fler offer (kvinnor) världen över,
än terrordåden!
I västvärlden,
tillhör inte längre kön och sex enbart den
privata eller intima sfären. Exploateringen av
kvinnors kroppar och sexualiseringen (pornofieringen) av
det offentliga rummet, ökar dramatiskt. Det är
en kommersialisering som ofta förpackas i ett
"frihetsbudskap", och som gör det möjligt
för politiker att hävda att man "befriar"
Afghanistans och Iraks kvinnor.
Makten är tydlig i sin
könsidentitet. Kön är idag makt. Kvinnor
och barn är krigens och den manliga militarismens
första offer. Samtidigt syns numera också
kvinnor - mer eller mindre fördelaktigt - i
säkerhets- och konfliktsfärer. Kvinnor
ingår i professionella arméer i krig och
ockupation - krig är numera ett jobb, inte en plikt
eller ett kall - och, som vi sett i Irak, också i
Abu Ghraib, i tortyrens motbjudande rum. Kvinnor blir
självmordsbombare, gerillakrigare och de faller, som
fallet Magaret Hassan i Irak visar, offer för
terrorns sataniska våld.
Kvinnor har länge frågat
sig om de, i jämställdhetens namn, bör
gå med i det militära försvaret, ta
steget in i den traditionella säkerhetssfären.
Har det blivit mer acceptabelt nu, när
militären ser ut,eller marknadsförs, som
alltmer civil?
Frågan är inte om
kvinnor ska gå in eller inte, i denna
mansvärld, som - trots alla vackra ord och avsikter
- ytterst är en fråga om viljan och
förmågan att ta andras liv. Frågan ska
ställas så här: Hur kan vi tänka oss
att hantera konflikter i framtidens värld på
ett sätt som känns meningsfullt och moraliskt
acceptabelt för såväl kvinnor som
män? Det är ju inget fel i att vilja
försvara det man har kärt, inklusive sin
familj, sin stad, sitt land och de
samhällsvärden vi har kommit överens om.
Inte heller är det något fel i att vilja
rädda andra, hotade människors liv.
Frågan är hur?
"MÄNSKLIG
SÄKERHET" - MÅSTE UTMANA DET NUVARANDE
SÄKERHETSBEGREPPET
Svaret brukar vara; "mänsklig
säkerhet". I den FN-rapport om mänsklig
säkerhet som utkom förra året(av Sadako
Ogata/Amartya Sen) talas det om skydd av människor i
krig, hjälp till människor på flykt, om
att ge människor stöd och styrka efter krig.Det
talas om kunskap och träning, utbildning och medias
roll,om rättvis handel och en marknadsekonomi som
ska gynna de sämst ställda,om mångfald
och frihet. Det som sägs är riktigt och
vackert, men förmodligen utan minsta effekt på
vardaglig politik. Rapporten är snarare ett
diskussionsunderlag och en reservoar av formuleringar som
politiker av alla slag kan använda i sina
högtidstal.
Ogata/Sen vågar varken utmana
nivån (staten) eller medlen (vapnen). De
vågar inte i grunden utmana den existerande
säkerhetspolitiken och den patriarkala maktordning
som ligger som grund för den. Deras rapport riskerar
att göra mänsklig säkerhet till krigets
förskönande makeup.
För drygt 20 år sedan,
under Johan Galtungs ledning, myntades begreppet
mänsklig säkerhet. Utgångspunkten
då var att människan har grundläggande
behov av överlevnad/säkerhet, välfärd
och frihet och att all försvars- och
säkerhetspolitik borde förankras där. Det
handlade om att skapa fred med fredliga medel. Inte krig
med krigiska eller fred med våld. Därmed
flyttades säkerhetspolitiken bort från
nationell säkerhet, från idéen om att
staten har monopol på att definiera vad som är
säkerhet och bort från statens monopol
på vapeninnehav. Varför? Jo, därför
att doktrinen om nationell säkerhet - kontra
människan och den globala säkerheten - lett
till ofantlig upprustning, makt- och terrorbalans, krig,
spill av resurser tagna ifrån just mänsklig
utveckling - och till massmördande av kvinnor och
barn i hundratals krig.
Dagens Irak-situation sammanfattar
vår civilisations djupa sjukdom: militarismen
ochimperialismen under ett och samma tak. Inte
kommunismens, den är död, men kapitalismens,
det liberala samhällets inneboende sjukdom.
Såväl militarism som imperialism och
kulturförakt är makrouttryck för den
patriarkala makt- och världsordningen.
Får vi en debatt om stat
kontra individ (mikro) och klotets gemensamma
säkerhet och överlevnad (makro), vågar vi
utmana den perversa prioriteringen av vapen och
våld och i stället placerar intelligent
våldsförebyggande och äkta
konflikthantering i första rummet, då kan helt
nya visioner utvecklas. Dessutom - fyra år till med
George W. Bush gör det nödvändigt att
diskutera alternativ säkerhetspolitik, i Sverige, i
EU och i världen.
DEBATT
OCH NYTT FOLKRÖRELSESAMARBETE BEHÖVS
En debatt behövs - för
säkerhetens skull men också för att
avstyra att kvinnor görs till gisslan i en
patriarkal säkerhetspolitik. Frågan om
huruvida kvinnor = fred och män = krig, är
trångsynt. Det här är inte en fråga
om kön - det är en fråga om makt! Är
inte situationen i dagens värld sådan att
kvinno-, ickevålds- och demokratirörelserna nu
måste ta varandra i handen? Är det inte mer
ickevåld och mindre våld vi behöver
för att utveckla demokratin? Kanske vi rent av
behöver förbereda freden - och inte bara
förbereda krigen och efterkrigsinsatserna - för
att uppnå fred?
Befriar vi oss från
patriarkala maktstrukturer tar vi ett stort steg
framåt!
©
TFF & författarna 2004
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|