TFF Home | About us	Forums	Iraq Forum	Features by others	Links to all issues
New stuff	Other associate articles	Burundi Forum	Publications on-line	Paul McCartney
Nyt på nordisk	Jonathan Power	EU conflict-handling	The 100 best books	Annual Reports
TFF Associates	Nonviolence	Reconciliation project	Øbergs Kalejdoskop	Support TFF on-line
Activities right now	Gandhi & India	Teaching & training	Oberg's photos	Support TFF off-line
PressInfos - Analyses	Macedonia Forum	Lærestof på dansk	TFF News Navigator	Contact

Stora koalitioner mellan stater, mellan partier i ett land, etc. brukar upplösas tämligen snabbt när de har löst den uppgift de bildats för. Det skedde t.ex. efter Napoleonkrigen, första och andra världskriget; i många länder efter deras befrielse - och för den delen i Sverige sommaren 1945.

En teoretisk förklaring gavs 1962 av statsvetaren Howard Riker. Hans princip om "minimala vinnande koalitioner" säger att koalitioner tenderar att bli så stora som behövs för att vinna enligt spelets regler: militärt starkare än motståndaren, nationell enighet mot en främmande ockupant eller kolonimakt, enkel eller kvalificerad majoritet i ett parlament. De blir inte större än så, eftersom segerns frukter då skall delas med flera än nödvändigt. Var en koalition tillräcklig i en svår situation, så blir den klart för stor när situationen ändras.

Här finns ett intressant undantag: NATO efter det kalla kriget. Någon sade: "Kalla kriget är slut - och Japan vann". Även om vi inte köper det, gäller det i varje fall att det mesta har försvunnit av de uppgifter för avskräckning (och i värsta fall försvar) som i medlemmarnas och de flesta av deras medborgares ögon motiverade NATO. Hur kommer det sig att det då är kvar?

En förklaring till det kan också hämtas från samhällsvetenskap. Det finns en klassisk sociologisk studie av vad som hände med en stor USA-organisation mot tuberkulos när denna i stort sett försvann: i stället för att nedlägga sig själv skiftade den uppgift till cancer och överlevde därigenom framgångsrikt.

NATO var nu ingen stor organisation (dess byråkrati i Bryssel är mycket blygsam jämfört med EU:s), men det fanns mäktiga intressen i dess överlevnad. Mäktigast var USA, som var vant att använda det för att styra Västeuropa. Det fanns också stater (t.ex. Holland) som hellre såg detta än att bli styrda av ett europeisk stormaktsdirektorat, och andra (t.ex. Danmark) där lydnad gentemot USA hade hunnit bli en andra natur.

Tre överlevnadsstrategier har använts, alla med ursprung i USA. Den första var "europeisering": att NATO´s politiska del skulle få mera omfattande uppgifter i Europa. Detta hade EU föga intresse av; den försvann snabbt, åtminstone i den formen.

Den andra strategin var utvidgning. Alla västliga ledare hade högtidligt försäkrat Gorbatjov om att något sådant inte var påtänkt, vilket möjliggjorde Tysklands förening. Snart nog dök frågan dock upp igen. Ryssland uppträdde så klumpigt gentemot polska spekulationer 1993-94 att många polacker plötsligt kom att se NATO-medlemskap som ett kriterium på polsk suveränitet. Med många miljoner polsk-amerikanska väljare i USA föll Clinton för frestelsen att göra det till ett tema i valkampanjen. De första kommande medlemmarna utpekades i Madrid 1997 och kom in i början av mars 1999: Polen, Ungern och Tjeckiet. Mötet i Prag i slutet av 2002 utpekade en lång rad kommande nya medlemmar. Eftersom alla dessa är vana att vara lydstater sedan Sovjet-tiden, har de snabbt anpassat sig till att bli USA-lydstater i stället. Därmed stärker USA åter sitt grepp om NATO, och eftersom många också blir EU-medlemmar om ett par år försvagas också tendenserna inom EU till europeisk självständighet. Ett pinfärskt exempel: när Tyskland och Frankrike gick mot det krig USA planerar mot Irak, ställde alla lydstaterna upp för USA.

Den tredje strategin är "det nya NATO", kort karakteriserat av en slogan: "Out of area or out of business". Det "gamla" NATO var enligt sina stadgar en ren försvarsorganisation som inte skulle verka utanför sitt nordatlantiska område (sina kolonial- eller liknande krig fick en rad europeiska kolonimakter och USA sköta på egen hand) och som aldrig skulle gå till oprovocerat angrepp på någon annan stat. Mars 1999 var avgörande även här: efter tre veckor såg de nya medlemmarna NATO gå i sitt första krig: angreppet på Jugoslavien, och ett par veckor senare beslutade NATO om en "ny strategi" som i efterhand legitimerade detta stadgebrott genom att i praktiken upphäva begränsningarna i stadgan. Efter 11 september 2001 förklarade NATO för första gången att paragraf 5 ("ett angrepp på en är ett angrepp på alla") hade trätt i kraft; dock föredrog USA, snopet nog, att sköta sitt krig mot Afghanistan på egen hand med enstaka frivilliga, snarare än att bindas ens av NATO´s beslutsapparat. I skrivande stund (7.2.03) avslutas dragkampen inom NATO om hur långt det skall bli indraget i, eller åtminstone legitimera, USA´s hett önskade krig mot Irak.

Mot detta nya NATO har en hel del traditionella NATO-anhängare reagerat. I Norge finns det t.o.m. en kampanjorganisation "Nei til nyt NATO". En av de viktiga personerna är Gunnar Garbo, som har författat en bok om detta: OGSÅ KRIG ER TERROR.

Garbo ligger långt från den bild av långhåriga och pacifistiska vänsteraktivister som motståndarna brukar ge av NATO-kritiker. Hans far var motståndsman under kriget och blev skjuten när Gunnar var sjutton år. Själv gjorde han sin militärtjänst i den norska rikspolisen på läger i Sverige under kriget, och talade för norskt NATO-medlemskap redan 1948. Han har varit ledare för partiet Venstre (som till skillnad från Vänsterpartiet är ett mittenparti, men långt ifrån danska Venstre, som är ett utpräglat högerparti). Och han har varit norsk ambassadör i många år innan han pensionerades.

Hans stöd för NATO-medlemskapet hindrade honom inte från att se att NATO ledde kapprustningen, att Vietnamkriget innebar att bomba en frihetsrörelse i kamp mot en brutal och korrupt regim, eller att ibland "de kan ha rett, og vi kan ta feil". Allt detta märks också i hans bok, som enligt undertiteln är en kritisk uppgörelse med det nya NATO, krigen i Afghanistan och Kosovo och Norges egen roll. Här talar en erfaren och engagerad man, och hans engagemang gäller folkrätten och freden, snarare än att komma åt det ena eller andra folket eller staten. Han bemödar sig om att fördela rätt och orätt proportionellt, snarare än lika, och ser till att belägga sina påståenden med hänvisningar till juridiska, politiska eller historiska källor.

Boken kan förefalla "obalanserad", men till detta har Garbo en mycket bra förklaring: "Jeg har med god samvittighet gitt mindre plass til de momentene som NATO-tilhengerne helst ville trekke frem; de har så allikevel fått massevis av opmerksomhet i medierne. Forrangen er gitt til kritiske motforestillinger og til forhold som til dels er blitt utelatt i den offisielle fremstillingen."

Stora delar av boken är av intresse för envar. Där dokumenterar han hur USA´s regering i bägge fallen systematiskt skapade situationer för att få krig: genom att öppet eller dolt ställa krav garanterat oacceptabla för regeringarna i Kabul resp. Belgrad (eller vilken som helst suverän stat), totalt vägra förhandla, vilseleda allierade och sin egen befolkning på viktiga punkter, o.s.v. Med detta gjort, proklamerade den så att "alla andra möjligheter nu var uttömda", vilket Garbo dokumenterar som lögnaktigt och i strid med folkrätten. I det afghanska fallet förklarade landets regering t.ex. att man visst kunde tänka sig att utleverera Osama bin Laden, men till en islamisk domstol och förutsatt att USA presenterade några bevis för hans delaktighet i förbrytelsen den 11 september. T.o.m. det sista vägrade USA, gick i krig för att fånga honom - och misslyckades med det.

I fallet Jugoslavien understödde man det (som Interpol väl visste) ytterst dubiösa UCK mot både Jugoslavien och den legitime albanske ledaren Ibrahim Rugova, som hade lett en i många avseenden mycket framgångsrik ickevåldskamp, samtidigt som man länge refererade till dem som "terrorister". Man visste också att det i betydande grad var UCK som trappade upp våldet - med avsikten att provokera våldsamma serbiska överreaktioner, vilka i sin tur kunde användas till att få NATO som allierad. Man kommenderade parterna till "förhandlingar" i Rambouillet - och lade sedan fram en avtalstext som i huvudsak förklarades vara icke förhandlingsbar. Båda parter sade Nej, även om Jugoslavien faktiskt visade förhandlingsvilja genom att komma med detaljförslag. Då lade man till en rad nya betingelser för att göra den garanterat oacceptabel i Belgrad (de facto NATO-ockupation av hela Jugoslavien och garanterad självständighet för Kosovo, men ingen roll för FN) - och förklarade för albanerna att om de inte skrev under, så skulle man inte bomba serberna. Efter att under skiftande förevändningar (den första, att visa att man menade allvar, fick överges redan efter ett par dagar) ha bombat Jugoslaviens ekonomi i stumpar och stycken i 78 dagar, vilket det kommer att ta landet en generation att resa sig ifrån, blev man så tvungen att dra tillbaka alla de nya betingelserna för att få ett avtal - vilket man med något förhandlande alltså redan möjligen kunde ha fått utan en bomb.

Styrkan i Garbos bok ligger bland annat i att han detaljerat påvisar på vilka punkter USA med allierade bröt mot FN-stadgans påbud att söka andra lösningar, anger vad som kunde ha gjorts och visar hur man i bägge fallen på viktiga punkter manövrerade sig utom FN för att få det eftertraktade kriget. Han redogör även för de enorma skador som vållades av krigen - även i Kosovo - och reser frågan om dessa står i någon proportion till vad som skulle åstadkommas med krigen, som kom att innebära en ännu värre terror än den de skulle göra något åt. Och han diskuterar vad som skulle kunna ha åstadkommits av fredliga lösningar om man hade använt bara en bråkdel av kostnaderna för militäroperationerna till andra ting med erfarenhetsmässigt långt större utdelning för konfliktlösning.

Andra delar kunde tyckas ha intresse främst för norska läsare: hur norska regeringen och politiker i båda fallen smög sig undan offentlig debatt, kom med markant felaktiga påståenden om hur besluten hade gått till, sakfrågor bakom besluten eller vad FN-stadgan faktiskt säger. När det gäller de politiska partier eller politiker som avhandlas, är det självfallet riktigt. Däremot känns mycket av det igen från den danska, eller t.o.m. svenska regeringens agerande: åtskilliga av de argument som Garbo effektivt torpederar användes även av dem.

Den pågående debatten om Irak-kriget visar att USA:s egna allierade vid det här laget har lärt sig en del om hur de blev vilseledda av USA tidigare och därför har blivit försiktigare när trumpetstötarna kommer från Washington. Det lönar sig att argumentera, även om det ibland kan förefalla tröstlöst trögt. Ett tecken på det är att det nu är Norge som vägrar vara med i USA:s krig, samtidigt som Danmark uppträder som ren lydstat och Sverige försöker vara allt på en gång.

HÅKAN WIBERG

Gunnar Garbo: Krig er også terror.
Oslo: Eget forlag, 2002.
ISBN 82-996370-0-7.

Boken kan beställas genom att inbetala NOK 150 på det norska kontot
0539 1033449 till Gunnar Garbo, Postbox 33, 1459 Fjellstrand, Norge.

Och man kan skriva till Gunnar Garbo på garbo@online.no

© TFF & the author 2004  

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

 

 

S P E C I A L S & F O R U M S Iraq Forum Gandhi & India Burundi Forum Photo galleries Nonviolence Forum TFF News Navigator Become a TFF Friend TFF Online Bookstore Reconciliation project EU conflict-management Make an online donation Foundation update and more TFF Peace Training Network Make a donation via bank or postal giro Basic menu below

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links