|
Atombomber
mot Iran?
Av
Gunnar
Westberg, TFF
Rådgivare*
April 29, 2006
Sent på hösten 2001, ett
par månader efter terroristattackerna den 9
september besökte jag Washington. "Alla" talade om
den planerade attacken mot Irak. Det var visserligen bara
rykten, men journalister och mina vänner i
fredsrörelserna var övertygade. I kongressen
svarade de politiska rådgivarna att ett anfall mot
Irak inte var beslutat men inte var uteslutet: "På
något sätt måste vi ju visa vår
beslutsamhet och styrka
Jag kunde inte förstå
grunden till ryktena. USA hade utsatts av svåra
terrorattacker av en grupp saudier, baserade i
Afghanistan. Varför skulle det leda till en attack
mot Irak? Ingen kunde ge ett trovärdigt svar
på vad man ville åstadkomma. Följderna
skulle uppenbarligen bli negativa för USA. Jag
trodde att något så oförnuftigt skulle
Bush-regeringen inte göra. Jag hade fel.
Nu gäller ryktena Iran. Under
det senaste året har det kommit flera analyser och
rapporter om ett möjligt anfall mot Iran. I en
färsk artikel av Seymour Hersh i tidskriften The New
Yorker samlar han ihop en mängd uttalanden
från många källor med relationer till
Bush-administrationen. Hersh har ett stort anseende bl.a.
på grund av hans avslöjanden av
förhållandena i Guantanamo och Abu Ghraib. Det
tycks försiggå en intensiv diskussion inom
försvarsledningen och regeringen. En avsikt med
kriget antas vara att man vill slå ut de
anläggningar där Iran arbetar med nukleär
forskning och döda så många som
möjligt av den tekniska och vetenskapliga
personalen.
Det förefaller finnas
skäl att förvänta sig att om USA anfaller
Iran kommer atomvapen "bli nödvändiga". Flera
av de viktigaste anläggningarna är djupt
nedgrävda, t.ex. anrikningsanläggningen i
Natanz som ligger 25 meter under jord. Dessa kan inte
förstöras helt med konventionella vapen. Man
har i många år talat om att använda
"bunker busters" för sådana mål,
atomvapen som skulle explodera först efter det att
bomben borrat ner sig till bunkern. Dessa vapen finns
inte i verkligheten och projektet är nedlagt. I
stället måste man använda atombomber av
betydande styrka.
Nära Isfahan, en av Persiens
äldsta och största städer, ligger en
forskningsreaktor samt stora djupa tunnlar avsedda
för lagring av uran. Om dessa skall
förstöras fordras en bomb av megatonstyrka.
Enligt beräkningar utförda av IPPNW,
internationella läkare mot kärnvapen, skulle
omkring 3 miljoner människor dö inom 48 timmar.
Strålningen skulle sprida sig över stora
områden och få följder för tiotals
miljoner människor. Rimligtvis kommer denna insikt
att medföra att anläggningen inte angrips med
kärnvapen utan de nedgrävda anläggningarna
lämnas ifred.
I artikeln av Hersh
framhåller han att de militära ledarna
allmänt avråder från användningen
av kärnvapen medan man från Vita Huset avvisar
invändningarna. Inställningen hos den politiska
ledningen är kanske inte överraskande. I de
strategiska dokument som blivit tillgängliga under
de senaste fem åren har man steg för steg
integrerat atomvapnen i planeringen. "Global Strike"
är en sammanfattande benämning på den
nuvarande strategin med CONPLAN 8022 som centralt
dokument, gällande sedan sommaren 2004.
I Global Strike är
kärnvapen inte längre enbart medel för
avskräckning utan vapen som skall användas. Det
betonas också tydligt att atomvapen kan sättas
in för att slå ut anläggningar som
innehåller "massförstörelsevapen" eller
kommandostrukturer för dessa vapen.
Användningen av kärnvapen enligt Global Strike
handlar inte enbart om "krig", man betonar i stället
tydligt "konflikt". "Kärnvapenkrig"
förutsätter ett ömsesidigt användande
av kärnvapen, med det behöver inte gälla
här. En föregripande attack för att
slå ut anläggningar som kan antas
användas för kemiska eller biologiska vapen kan
förekomma.
Det talas om hundratals mål
som måste slås ut vid attacken mot Iran. Det
är dock bara ett mindre antal som "behöver"
kärnvapen. Attacker med konventionella vapen mot
kärnkraftsreaktorn i Bushehr skulle dock kunna
få mycket allvarliga följder. Reaktorn
beräknas vara laddad med kärnbränsle om
ett halvår. Det radioaktiva nedfallet skulle
troligen inte bli lika utbrett som det efter
Tjernobyl-katastrofen men skulle omfatta stora
områden utanför Iran.
Om USA skall anfalla Iran
måste man få den amerikanska befolkningen att
tro att Iran är ett allvarligt hot. På
båda sidor, inom den amerikanska administrationen
och inom det iranska, mycket komplexa, ledarskapet, finns
personer som gärna ökar spänningen mellan
länderna. Om Iran startar en konkret provokation, t
ex genom ett mera aktivt stöd till vissa grupper i
Irak, kan detta beskrivas som ett angrepp på
amerikanska intressen, kanske på amerikanska
soldater. USA:s befolkning hade kanske inte accepterat
att gå i krig mot Irak om inte Condoleeza Rice
kunnat frammana hotet av ett "svampmoln över
Manhattan" vid sina framträdanden. Så
länge det finns kärnvapen blir det
krig.
Likväl tror jag inte att USA
kommer att anfalla Iran. Jag hoppas jag har rätt
denna gång.
* Gunnar Westberg är president för IPPNW,
Internationella Läkarföreningen för
förebyggande av kärnvapenkrig. Organisationen
fick Nobels fredspris 1985.
Get
free articles &
updates
©
TFF & the author 2006
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|