Icke-spridningsförhandlingen:
kärnvapenavrustning
är nyckeln till framgång
PressInfo #
196
13:e
maj 2004
Af
David
Krieger,
TFF Associeret,
Presidet The Nuclear Age Peace Foundation
Icke-spridningsavtalet ifrån
1970 är mittpunkten i de internationella
försöken att kontrollera spridningen av
kärnvapen. Eftersom avtalet behandlar avrustning
såväl som icke-spridning gavs det
måhända fel namn när det skapades.
Centralt i Ickespridningsavtalets står
överenskommelsen mellan de stater som innehar
kärnvapen och de stater som inte förfogar
över dem.
Enkelt uttryckt säger avtalet
att kärnvapenstater ska fullfölja avrustningen
av sina kärnvapenarsenaler och, som quid pro quo,
samtycker icke-kärnvapenstater till att inte
anskaffa dem. Denna överenskommelse, eller
förhandling, som bestämmer kursen som avtalets
parter skall efterfölja gällande
kärnvapen, är den viktigaste aspekten av
Icke-spridningsavtalet. Den är dock den minst
förstådda, speciellt av amerikanska
medborgare.
Sorliga
fakta o dubbelmoral
Det är ett sorgligt faktum att
från avtalets början har
kärnvapenstaterna visat ringa benägenhet att
fullfölja sin del av avtalet. Så sent som
år 2000 enades kärnvapenstaterna om 13
praktiska steg för att uppnå avrustning. Deras
resultat är nästan ett fullständigt
misslyckande, inte för att de har försökt
och misslyckats utan för att de saknat den politiska
viljan att överhuvudtaget seriöst
försöka. Utan kärnvapenstaternas envisa
strävan att nå fram till nukleär
avrustning hotar avtalet att fastlåsa de dubbla
standarder, som ger speciella privilegier till just de
stater som har kärnvapen. I verkligheten är det
inte avtalet som skapar dubbla standarder; det är
kärnvapenstaterna själva.
För ett år sedan
startade USA ett "förebyggande" krig mot Irak
utifrån påståenden om att Irak hade
massförstörelsevapen eller program att
tillverka sådana, inklusive kärnvapenprogram.
Om vi för en stund bortser ifrån den
tvivelaktiga sanningshalten i dessa påstående
understryker det USA-ledda kriget Ickespridningsavtalets
dubbla standarder. I kontrast till fallet Irak har USA
sagt förhålligt lite vad angår bidragen
till kärnvapenspridning bland dess allierade i
"kriget mot terrorn", Pakistan och Israel. När det
avslöjades att den pakistanska forskaren A. Q. Khan
sålde nukleära hemligheter till Iran,
Nord-Korea och Libyen och fick amnesti av den pakistanska
regeringen efter att han erkänt dessa alvarliga
anklagelser, hade USA lite att säga.
På liknande sätt har USA
aldrig tagit upp frågan om den välkända
spridningsen av kärnvapen till Israel. Allt detta
pekar på dubbla standarder; politiken är helt
enkelt oförenlig med Ickespridningsavtalets traktat
och med de effektiva försöken att kontrollera
spridningen av kärnvapen.
Bush
och Elbaradei
I ett tal i februari 2004 vid det
nationella försvarsuniversitetet tog George Bush upp
kärnvapenspridningens hotbild. "Mänsklighetens
största hot idag" sa han, " är möjligheten
om en hemlig och plötslig attack med kemiska eller
biologiska eller radiologiska eller nukleära vapen."
Bland de sju förslag som Bush framlade fanns det ett
som ålade de 40 nationerna i Nuclear Suppliers
Group att "vägra sälja utrustning och teknologi
for anrikning och upparbetning (av uran) till stater, som
inte redan innehar full-skaliga, fungerande beriknings-
och upparbetningsfabriker". Att detta förslag
möttes med ett en rungande applåd visar hur
lite hans publik, och amerikaner generellt,
förstår vad som menas med dubbla
standarder.
Vi lovordar Bush för att han
uppmanar alla länder "att stärka lagarna och
den internationella kontrollen som övervakar
kärnvapenspridningen," vilket inkluderar en
kriminalisering av kärnvapenspridning. Bush har
rätt i sitt försök att stoppa
kärnvapenspridningen. Men han har fel när han
tror att detta kan baseras på ett system med dubbla
standarder som favoriserar vissa nationer över
andra. Kärnvapen någonstädes är ett
hot mot människor överallt. Som Mohamed
Elbaradei, chef för internationella
atomenergiorganet IAEA, varnade i ett tal dagen efter
Bushs tal, "om inte världen ändrar riktning,
riskerar vi självförstörelse."
Elbaradei argumenterade för
att kontrollen med exporten av nukleära material
måste förbättres och genomföras
universellt; vidare att internationella inspektörer
måste få större inflytande och att man
måste förebygga avhopp ifrån
Ickespridningsavtalet samt få mycket mer
internationell kontroll till stånd över
känsliga delar av den nukleära
bränslecykeln. Han ville dessutom påbörja
en sedan länge överskriden
förhandlingsfrist beträffande ett fissilt
cut-off avtal och krävde att kärnvapenstaterna
skall röra sig i riktning av total
kärnvapenavrustning. Elbaradei kallade
kärnvapenavrustning en "fundamental del av
ickespridningens överenskommelse".
"Vi måste överge den
icke-funktionella uppfattningen," sade Elbaradei, "att
det är moraliskt oförsvarbart för vissa
länder att sträva efter
massförstörelsevapen samtidigt som det skulle
vara moraliskt försvarbart för andra att
förlita sig på dem för sin säkerhet
och t o m fortsätta att förfina deras kapacitet
och offentliggöra planer och doktriner för
deras faktiska användning." Förmodligen
tänkte han här specifikt på program som
just nu aktivt eftersträvs av den amerikanska
administrationen - såsom mini-kärnvapen och
kärnvapen, som kan förstöra bunkrar
(bunker busters).
Arbeta
framåt - ett konstruktivt program
Elbaradeis förslag är
användbara och nödvändiga, det är
Bushs förslag också när de inte
vidmakthåller dubbla standarder, men de är
inte tillräckligt för att förhindra
kärnvapenspridningen. Ett mer all-omfattande och
urgent program behövs för att uppnå detta
kritiska mål. Konsekvenserna av ett misslyckande
kan visa sig katastrofala. Nedan finns huvudelementen i
ett sådant seriöst program som måste
genomföras om vi ska kunna förebygga
ytterligare spridning.
1. Universell
implementering av Ickespridningsavtalet.
Avtalet kan inte fungera
effektivt innan det är genomförs av alla stater
i världen utan förbehåll. Idag är
Indien, Pakistan och Israel inte medlemmar av avtalet och
innehar kärnvapen. Nord-Korea har dragit sig ur och
påstår sig ha kärnvapen. Dessa stater
måste bli inkluderade i avtalet och hållas
ansvariga för att ställa deras kärnvapen
och material under internationella kontroll och
garantier. För att avtalet ska lyckas måste
dessa stater, tillsammans med andra kärnvapenstater,
bli föremål en transparant och verifierad
nukleär avrustning.
2. Sätt en
tidsplan och klara mål om att uppnå
kärnvapenavrustning.
Ickespridningsavtalet har funnits i
över tre årtionden utan att riktig
framgång skett inom den del av avtalets
överenskommelse som behandlar
kärnvapenavrustningen. Det enda sättet att se
till att kärnvapenstaterna fullföljer sina
skyldigheter inom en rimlig tid är att
framlägga en strikt tidsplan för att
uppnå viktiga vägmärken på
vägen mot ett totat kärnvapenavrustande.
3. Etablera en
global förteckning över kärnvapen och
nukleära material.
För att kunna kontrollera
kärnvapen och nukleära material är det
nödvändigt att på ett riktigt sätt
få fram vad som finns. Alla stater måste utan
förbehåll bli föremål för
rapporteringsskyldigheter och internationella
inspektioner när denna innehållslista
konstrueras.
4. Placera alla
kärnvapen under internationellt beskydd.
Idag förekommer dubbla
standarder när civila och kärnvapen program i
kärnvapenstaterna inte är föremål
IAEA: s inspektioner och säkerställning. Dessa
dubbla standarder måste sluta och alla
nukleära material och vapen i alla länder
måste inberäknas och placeras under
internationellt beskydd.
5. Avsluta alla
försök att förbättra
kärnvapenkapaciteten.
Idag försöker USA och
andra kärnvapenstater utveckla nya och mer
användbara kärnvapen. Detta är ännu
ett exempel på de dubbla standarder inom
ickespridningsavtalet som måste
upphöra.
6. Kriminalisera
både horisontell och vertikal spriding av
kärnvapen.
Alla försök att
uppnå nukleär spridning, oavsett om det
är genom en överföring av vapen eller
material eller genom förbättring och
utökning av existerande nukleära arsenaler,
borde bli kategoriserade som kriminella handlingar som
bryter mot folkrätten. internationell
lag.
7. Ge
säkerhetsgaranti till icke-nukleära
stater.
En grundläggande del i
överenskommelsen för icke-nukleära stater
i deras val att inte skaffa sig nukleär kapacitet
är att de inte kommer att bli utsatta för
nukleära attacker av existerande
kärnvapenstater. Dessa garantier måste
återigen ges i helt entydiga termer.
8.
Kärnvapenstaterna måste införa en politik
för Icke-Förste-Användning - "No First
Use".
Varje existerande
kärnvapenstat bör förbinda sig att inte
vara den första att använda kärnvapen mot
en annan kärnvapenstat (eller andra stater) och se
till att deras nukleära policy-dokument går
hand i hand med denna förpliktelse.
9.
Upprätthållande av existerande moratorium
för kärnvapentestning.
Alla stater borde bibehålla
existerande moratorium för kärnvapentestning
och ratificera Det Omfattende Provstopsavtalet
(Comprehensive test Ban Treaty) om de inte redan gjort
så. USA kan gå i spetsen genom att
upphöra med förberedelserna för ett
återupptagande av kärnvapentestning snarast
och genom att stänga ner sin testanläggning i
Nevada.
10.
Re-allokering av finansiella resurser från
utveckling och bibehållande av kärnvapen till
att avveckla dem och beskydda nukleärt
material.
Finansiering som i dag går
till att bibehålla och förbättra
kärnvapenarsenalerna borde omdirigeras enligt
målet att förhindra spridningen av
nukleära vapen och material. Internationella
ansträngningar att inspektera och beskydda
nukleära material och vapen och att avveckla
existerande kärnvapenarsenaler kräver
tillräcklig finansiering för att lyckas.
Sammanfattning
om innehavet, spridningen och avrustningen av
kärnvapen: Vi måste lyckas innan det är
för sent
Kärnvapenspridningen kan inte
stoppas utan att kärnvapenstaternas seriösa,
meningsfulla och kontinuerliga strävan efter total
kärnvapenavrustning. Detta innebär att den
nukleära avrustningen inte längre kan
sättas åt sidan medan försök att
hindra spridningen sker genom våld. För att
förhindra spridningen måste dubbelmoralen och
de dubbla standarderna försvinna och
kärnvapenstaterna måste förbinda sig att
med beslutsamhet uppfylla deras sedan länge
överskridna skyldigheter att uppnå
nukleär avrustning.
En värld utan
kärnvapenhot är en värld utan
kärnvapen eller en värld som snabbt rör
sig i denna riktning. Det är också en
värld där alla nukleära material och vapen
är under strikt och effektiv internationell
kontroll. Detta kräver ett nytt
säkerhetstänkande, fritt från dubbla
standarder och politisk dubbelmoral. Det är en
nödvändig förutsättning för att
förhindra att inte ett enda kärnvapen eller
något fissilt material hamnar hos icke-statliga
extremister som inte avskräcks av hotet om
vedergällning.
På ett gåtfullt
sätt sade Albert Einstein att "fantasi är
viktigare än kunskap". Vi kan fantisera om vad som
händer med våra städer, civilisation och
vårt liv om vi misslyckas med att förhindra
innehavet, spridningen och användandet av
kärnvapen. Men kan vi också mobilisera den
politiska viljan att förhindra de ofattbara
katastrofer, som ett användande av kärnvapen
någonstans på jorden skulle skapa? Vi
måste undvika att förstöra
vår kollektiva framtid och orsaka
mänskligheten outhärdlig sorg och
skam.
Översättning: Tyko
Granberger & Jan Öberg
© TFF and the author 2004

Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
You are welcome to
reprint, copy, archive, quote or re-post this item, but
please retain the source.
Would
you - or a friend - like to receive TFF PressInfo by
email?

|