TFF Home | About us	Forums	Iraq Forum	Features by others	Links to all issues
New stuff	Associates' articles	Burundi Forum	Publications on-line	Paul McCartney
Nyt på nordisk	Jonathan Power	EU conflict-handling	The 100 best books	Annual Reports
TFF Associates	Nonviolence	Reconciliation project	Øbergs Kalejdoskop	Support TFF on-line
Activities right now	Gandhi & India	Teaching & training	Oberg's photos	Support TFF off-line
PressInfos - Analyses	Macedonia Forum	Lærestof på dansk	TFF News Navigator	Contact

 Se PressInfo 195 som bakgrund för denna

Denna PressInfo på danska och engelska

29 april 2004

Det finns en lång bakgrund och några grundorsaker bakom det allt mer framträdande misslyckandet i fredsmäklingen i Kosovo. Medier och politiker tenderar att glömma dem, eftersom de ignorerades under 90-talet och inte passar in i standardbilden av konflikten.

I denna analys diskuteras några av de viktigaste av dessa orsaker av TFF:s direktör, som engagerat sig i Kosovo sedan 1991.

I förbigående framhåller han också hur en påstått "prestigefylld" icke-statlig organisation (NGO) som International Crisis Group fungerar som en partisk Nära-Governmental Organisation (NÄGO) och fortsätter att ge perspektiv och förslag som gör saker och ting värre på Balkan.

Det är början till slutet

Sakta men säkert - och sorgligt - närmar sig världssamfundet under våren 2004 slutet på sina ansträngningar att skapa fred i Kosovo/a. Skälen är enkla: medling och konfliktlösning i komplicerade konflikter kan inte utföras på det sätt som skedde mellan 1989 och 1999. Och man kan inte lyckas med att skapa fred på det sätt som man gjorde med bombningarna 1999 och insatserna sedan dess.

Om någon inom EU och USA hade haft intellektuell vilja och politiskt mod att dra lärdomar av konflikthanteringen på Balkan, skulle vi knappast ha fått uppleva de efterföljande moras som heter Afganistan och Irak, där tillfällena till fred och försoning också tynar bort för varje dag som går.

Världssamfundets självutnämnda konflikthanterare och medlare hoppas nu förmodligen att deras "fördömanden" av den senaste vändan av etnisk rensning i Kosovo i mars 2004 kommer att göra susen, att det ska hindra albanska extremister att genomföra ytterligare attacker och hålla Kosovos olyckor borta från rubrikerna. Om det är vad de tror, är det högst troligt att de går mot otrevliga överraskningar.

Sanningen är enkel och den kommer fram: världssamfundet har inte den blekaste aning om vad det ska göra med Kosovo. Det finns inte längre några lösningar som parterna kommer att se som rättvisa. Varje framtida ställning för Kosovo kommer att skapa allvarliga problem i området och möjligen för världssamfundet. För att säga det rent ut - om de internationella konflikthanterarna är läkarna, håller deras patient på att dö på grund av dålig diagnos och ett ordentligt misslyckat kirurgiskt ingrepp.

Skälen är lika pinsamma som enkla men har fortfarande praktiskt taget inte blivit framförda: de skulle kräva ett uns av självkritik hos en rad europeiska utrikesministrar, i Washington och i Bryssel. Under årtiondet 1989-1999 agerade världssamfundet på grundval av en standardiserad, svart/vit förklaring med en sanning om vad konflikten rörde sig om. De skyllde på serberna i allmänhet och på Slobodan Milosevic i synnerhet när det gällde Kosovo-konflikten. De brydde sig inte om komplikationera omkring, i tid och rum, där Kosovo ingick som en del: upplösningsmekanismerna i det före detta Jugoslavien, Balkans vidare sammanhang, omstruktureringen av världsordningen och övergången från kalla krigets paradigm till någonting annorlunda.

Liksom vi kan se i dagens Irak, fanns inga gränser för övermod och okunnighet. Både albanska och serbiska medborgare behandlades som bondeoffer i ett mycket större spel och de inser det nu.

Här nedan följer en förteckning över några av de felaktiga konflikthanteringar och långsiktiga grundorsaker som förklarar varför de fredsskapande insatser vi bevittnar i Kosovo är i färd med att upplösas. (Siffrorna anger inte prioritet eller relativ betydelse.)

Några grundorsaker till den misslyckade fredsmäklingen i Kosovo

1. Bristande förståelse av att det före detta Jugoslavien föll sönder - också - på grund av en rad strukturella förändringar som 1970-talets oljekris, europeisk immigrationspolitik och slutet på det kalla kriget som gjorde att neutraliteten mellan två block gick förlorad. Dessutom multinationella företags exploatering av lågprisarbetskraft i Sydostasien som förstörde Jugoslaviens industriella bas och drog med sig en väldig arbetslöshet - följt av IMF:s program för strukturförändringar som ytterligare ödelade ekonomin och välfärden. Världssamfundet deltog självt i att åstadkomma den jugoslaviska krisen och stod för de yttre förutsättningarna som möjliggjorde utpekande av etniska syndabockar.

2. Bristande förståelse av att Kosovos och Vojvodinas självstyre som förutsättning hade Jugoslaviens existens; Serbien kunde röstas ner av de bägge provinserna i sitt eget parlament om och när de andra jugoslaviska republikerna lämnade vågskålen. Västpolitiken att förorda och främja delningen av Jugoslavien kunde därför inte annat än skapa fruktansvärda problem, i Kosovo och på andra håll.

3. Att man blundade för den starka nationalismen och slutenheten bland Kosovo-albanerna; de utnyttjade politiskt det faktum att de hade en arrogant stark man i Belgrad som undertryckte deras grundläggande mänskliga rättigheter - vilket var skälet till att de aldrig stödde oppositionen i Serbien. När världssamfundet pratade om mänskliga rättigheter, menade de Kosovo-albanska ledarna oberoende. Man bör fråga sig varför det som hände i Kosovo inte hände i Vojvodina, den andra självstyrande provinsen.

4. Kortsyntheten att reta Milosevic genom att stödja ett oberoende Kosovo - liksom att stödja Montenegros oberoende - och överge den politiken så fort Milosevic lämnat scenen. Åker man till Podgorica i dag så överväldigas man av besvikelsen över EU och amerikanerna; även montenegrinerna har insett hur de behandlats som bondeoffer.

5. Politiken att behandla lika undertryckta minoriteter olika beroende på deras nationalitet; den serbiska minoriteten i Kroatien fick aldrig någon allvarlig uppmärksamhet från västvärlden; 1995 fick Tudjman politisk hjälp av EU och militär hjälp av USA att driva ut en kvarts miljon kroatiska serber. Med få undantag är de fortfarande flyktingar i Serbien.

6. I stället för att ge verkligt stöd till Dr. Rugovas pragmatiska ickevåldspolitik - den enda i sitt slag i det före detta Jugoslavien - gav västländerna, Tyskland och USA i synnerhet, vapen till de Kosovo-albanska extremisterna från 1993 och skapade Kosovos Befrielsearmé, KLA, på omkring 20 000 välutrustade soldater. Det var detta som 1998 förvandlade situationen i Kosovo till ett verkligt krig. En kort tid hade USA formellt definierat KLA som en terrororganisation men utnyttjade den senare som Natos bundsförvant på marken under bombningarna. På så sätt militariserades en konflikt som ett antal år tidigare kunde ha blivit föremål för medling med diplomatiska medel.

7. Trots alla varningar under 1990-talet kom aldrig ens ett förslag från världssamfundet om en allvarlig, allomfattande förhandlingsprocess för Kosovo. "Förhandlingarna" i Rambouillet var ett bedrägeri; serberna och albanerna möttes aldrig ansikte mot ansikte där. Införandet av den militära bilagan, som skulle ha lämnat Nato fri tillgång till varje hörn av Serbien, var ett maffialikt "erbjudande" som varje ansvarskännande europeisk statsman hade varit tvungen att säga nej till.

8. Världssamfundet fick in olika fredsmissioner i Kosovo. Den senaste, framförhandlad av Milosevic och Richard Holbrooke, var OSSE:s verifieringsmission på 2000 personer. Tyvärr varken kunde eller ville västregeringarna skaffa tillräckligt kvalificerat folk på fältet i tid, varför 70 % av dem gåtfullt nog hade militär bakgrund och omkring 100 påstås ha varit CIA - inte så förvånande med tanke på att chefen för missionen var William Walker. Eftersom OSSE misslyckades med den missionen, var man tvungen att falla tillbaka på det vanliga argumentet: alltihop var Milosevics fel. Sanningen är att han släppte in dem i provinsen (samtidigt som han anklagades för att ha för avsikt att driva ut varenda alban) och höll sin del av avtalet.

9. Genom bombningarna och diplomatin kring dem kunde albanerna inte annat än få intrycket att världsssamfundet, särskilt Washington, garanterade en oberoende stat åt dem (utan att fråga förloraren Belgrad). I dag, fem år senare, har de mycket goda skäl att känna sig lurade. Detta förklarar givetvis inte albansk etnisk rensning eller gör den godtagbar - som hävdas av den "prestigefyllda" International Crisis Group, som fungerar som Nära-Governmental Organisationstatlig organisation (NÄGO)*. Författaren av dessa rader träffade strax efter de-facto-ockupationen amerikaner och andra i Kosovo som inte visste (eller inte längre uppfattade det som) att Kosovo var en del av Serbien och som gång på gång med ett skevt leende kallade Kosovo "det här landet".

10. Fullständig okunnighet om konflikters mänskliga dimension. Miljarder dollar har strömmat in i Kosovo sedan 1999; hundratals statliga och icke-statliga organisationer har understött kurser om medier, i mänskliga rättigheter, hur människor ska bli i stånd att börja verksamheter och andra åtgärder för det civila samhället. Det enda som ingen vågat ta i är historien, hatet, de kulturella skillnaderna, försoning, förlåtelse, sanningskommissioner och sådant. Den naiva tron var att om världssamfundet helt enkelt satte upp historiens största internationella fredsskapande mission i en liten provins så skulle lokalbefolkningen hälsa dem med blommor och de som inte gjorde det skulle snart övertygas om den internationella missionens inneboende godhet. De gjorde samma misstag fyra år senare i Irak.

11. Efter bombningarna övervakade världssamfundet - men gjorde inget för att förhindra - den omvända etniska rensningen av icke-albaner, omkring 200 000 som fortfarande befinner sig i Serbien och Makedonien, inbegripet romerna som aldrig någon bryr sig om. De fick aldrig hjälp att komma tillbaka, som de albaner fick som flydde det 13 månader långa kriget i Kosovo och Natos bomber (kriget och bombningarna var mycket viktigare orsaker till att folk flydde än det konstgjorda struntpratet om att Milosevic redan höll på att att genomföra en viss "Hästsko-Plan" syftande till att bli av med inte mindre än 1,5 miljoner albaner bosatta i Kosovo).

Detta hände mitt framför ögonen på 43 000 Natosoldater och tusentals människor bland personal från både OSSE, FN och EU och västvärldens icke-statliga organisationer i Kosovo. Världen fick höra - också från International Crisis Group - att man borde se det som en psykologisk reaktion på förtrycket mot deras sida tidigare. Därför har västerlänningar godkänt etniska rensningar som fortsatt genom åren; den senaste men knappast den sista omgången såg vi i mars 2004.

Denna gång "förklarades" den av två argument; en historia som gick genom världens medier om att serber med hund jagat albanska barn ut i en flod så att de drunknade; ingen dementi trycktes när det visade sig att historien var osann. Det andra argumentet var att albanska "kriminella" och en "mobb" (inte politisk!) var "frustrerade" över frågan om Kosovos ställning och den socio-ekonomiska situationen i provinsen.

12. Kosovos befrielsearmé, KLA, avväpnades och lades officiellt ned och ersattes av "The Kosovo Protection Corps" som skulle, har vi blivit informerade om, endast ha civila uppgifter. Korpsets ledare var Agim Ceku, en kosovo-albansk general som var en central figur i utvecklingen av KLA från 1993 och tjänstgjorde också under den kroatiska president Tudjman och användes i fördrivningen av serber från Kroatien i Operations Flash och Storm. Detta var ännu ett bedrägeri från delar av det internationella samfundet. De serbiska styrkor lämnade, men den Kosovo-Albanska arme bevarades i praktiken. Endast den naiva kunde tro på att amerikanerna, som är kapabla att bomba Afghanistan till sten och ockupera Irak, tillsammans med NATO-KFOR styrkor var oförmögna att hindra KLA från att härja i regionen?

Man undrar hur det var möjligt för KLA att destabilisera läget och föra krig utanför Kosovo, först i södra Serbien och sedan i Makedonien? Är det inte också gåtfullt att ett avväpnat folk hade vapen att döda serber, internationella personer och dessutom moderata albaner och förorsaka alvarliga ödeläggelser av hem och välbyggda ortodoxa kyrkor i hela Kosovo i mars 2004?

13. Som i Irak, avfärdas praktiskt talat varenda kompetent person som visste hur man använder och reparerar infrastrukturen, vattenförsörjning, elektricitet, sjukvården, skolor även om dessa personer inte hade tagit del i Milosovic´ repressiva politik. Som konsekvens, fungerade inget i en tid när kosovo-albaner på goda grunder trodde att saker och ting skulle börja fungera ordentligt i deras republik som hade befriats med lite hjälp från deras vänner.

14. Under ett decennium trodde alla att sanktioner var ett verksamt instrument för att pressa Milosovic men det försatte enbart folket och handelspartners som Makedonien i nöd och vad som var värre; Mafia-ekonomi skapades eller understöddes. Denna Mafia är inflytelserik i dagens Serbien och inte mindre i dagens Kosovo. Sanktioner och den svarta ekonomi, kombinerat med påtvungen privatiseringspolitik, skapade ett klassamhälle med enorm fattigdom bland vanliga människor. International Crisis Group ser naturligtvis inte absurditeten i sina egna argument att vi återigen måste förstå att kosovo-albaner utför oacceptabla handlingar därför att de har en svår ekonomisk situation.Serbisk politik rättfärdigas aldrig i sådana termer och bekvämt nog talar man inte om albansk trafficking och prostitution, cigarettsmuggling, Kosovo´s hundratals pengatvättande bensinmackar och narkotikahandeln från Afghanistan (där Västvärldenen åter har möjliggjort opiumproduktion) och Kosovos relationer till den europeiska undre världen. Bristen på pengar torde vara det sista som skulle kunna förklara varför albanska extremister utför etnisk rensning.

15. Överlämningsproblemet. De internationella operationer i Kosovo befinner sig i samma dilemma som den USA-ledda ockupation i Bagdad. De vill så snabbt som möjligt lämna över makten till de lokala - men samtidigt vill man säkra att de gör det, man själv vill att de skall göra. Lösenordet i Irak är "suveränitet" och i Kosovo "oberoende" - tillsammans med alla de tomma marknadsmässiga fraser: om frihet, demokrati, mänskliga rättigheter - tomma för att ockupanterna inte utöver den mest basala respekt för de lokala eller praktiserar sina såkallade västliga standarder. Det är därför inte långsökt att förutspå att det snart kommer att finnas en motståndsrörelse i Kosovo också.

16. Olja, gas och militärbaser. Realpolitik handlar mera om materiella saker och strategisk positionering. Det är här de enorma amerikanska baserna i Kosovo, Bulgarien och Rumänien liksom de 14 baser i Irak kommer in i bilden. För detaljer; se Pressinfo 195.Det är här det stora strategiska spel dyker upp; triangeln mellan Balkan, Mellanöstern och Centralasien med enorma resurser, transportkorridorer, gas- och oljerörledningar - det långsiktiga strategiska slaget mellan det övermilitariserade Västvärlden och resten av världen. Albanerna har vaknat upp och inser att Västvärlden, och i synnerhet USA, inte kommer till Kosovo för att säkra mänskliga rättigheter eller deras oberoende medmindre det passar in i större strategiska planer.

17. Den motproduktiva behandling av Serbien. Efter det att Milosevic utlämnades till Haag-tribunalen har Västvärlden inte kunnat göra gemensam sak och man beskyller därför lämpligtvis Serbien för att inte dra jämt. Om du lever dig in i situationen i Serbien, har det varit ett långt politisk trakasseri sedan dess. Listan är lång:

Total avsaknad av stöd för rekonstruktion efter de ödesdigra bombningar; psyko-politisk förnedring; extrema villkor för hjälp och lån, brutna löften om stöd mot utlämnandet av Milosevic till Haag, enbart negativa omdömen om en av de få politiker som har rena händer, Vojeslav Kostunica; ingen vilja till att stödja honom i hans försök på att etablera en sannings- och försoningskommission; ihållande tjatande på samarbetet med ICTY i Haag på sätt som inte används mot politiker i Sarajevo, Zagreb eller Pristina; ignorering av det faktum att Serbien har Europas största flyktingproblem med 500 000-600 000 Serber från Kroatien, Bosnien och Kosovo; uppenbar inblandning i landets interna angelägenheter; ingen förståelse för att Serbien känner sig förödmjukat av att förlora Kosovo som kollektiva straff tack vare en ledares (Milosevic') brutalitet och dumhet.

Dessutom har landet alla de problem som präglar ett Öststatsland i omvandling och Östländer har extremt höga krav på sig för kunna upptas i EU. Serbien kan i bästa fall bli medlem om ett decennium eller längre ut i framtiden.

I ett sådant läge finns det dem som verkar överraskade över och fördömar att högerpopulistiska partier som Seselj´s Radikala parti som får ökat stöd! International Crisis Group föreslår naturligtvis mera av denna sortens politik i sin mars 2004-rapport om Serbien. Följaktligen går Västvärlden miste om ett viktigt tillfälle för försoning och samarbete med ett av de viktigaste länderna i denna delen av världen som faktisk önskar orientera sig mot Västvärlden, men som ständigt blir avvisat och förnedrat.

Sanningen är att Serbien håller på att förlora Kosovo och man vet detta. Om Västvärlden missar chansen till att erbjuda Serbien ett politiskt och ekonomiskt attraktivt avtal rörande Kosovo och framtiden i Serbien, kan den förlora både Kosovo och Serbien, och folket där kan förlora även mer. I värsta fall kan det leda till att strider blossar upp igen i reegionen, också i Bosnien.

18. Den naiva föreställningen att kosovo-albaner är alvarligt intresserade i EU-integration och av att bli en del av en globaliserat marknadsekonomi. Det är de inte. De är intresserade av att få ett oberoende Kosova och av albanernas öde i Motenegro, Makedonien och kanske i att utveckla, inte ett större Albanien men ett större Kosova.

Och varför inte? Kosovoalbanska ledare tenderar att se sig själva som det historiska, filosofiska och intellektuella centrum i den albanska nationen. Allt annat än ett oberoende Kosova är oacceptabelt; och glöm inte att lederna i landet de senaste 15 år har berättat för ungdomarna att Kosova redan är oberoende. Den viktiga skillnaden mellan "de jure" och "de facto" har tappats bort i stridens hetta och i synnerhet bland de som är mellan, säg 15 och 20 år ålder.

Tiden håller på att rinna ut den gamla politiska eliten och de nya är otåliga och femton år av självbedrägerisk politik av EU-länder och USA håller, som man kunde förutspå, på att hinna ikapp. Det finns en gräns för hur många spel du kan spela samtidigt, hur ofta du kan byta politik och i vilken utsträckning du kan bedriva politik utan principer och hur länge man kan föra lokalbefolkningen bakom ljuset, det vara sig i Kosovo eller Irak. För eller senare kommer boomerangen tillbaka.

Det kan vara smärtsamt att erkänna att konflikten i Kosovo har missköts i ljuset av all den prestige och resurser som har satsats i Kosovo. Men det blir ännu mera smärtsamt för folk som bor där om hela systemet bryter samman. Tidiga varningssignaler uppkommer inte enbart vid uppblossande konflikter med också efter misslyckade fredsskapande insatser. Men tidiga varningar och våldsförebyggande insatser förblir en dröm i denna värld.

Vad vi ser idag i Kosovo skulle kunna ha hindrats om ärliga opartiska medlare i tid hade ägnat sig åt konflikten i civila och politiska termer. Detta är för mig den ultimata tragedin på Balkan och i synnerhet för Kosovo.

* I detta Pressinfo kritiserar vi ICG, the International Crisis Group.

Det är helt enkelt tid för media att titta på bakgrunden till de organisationer som seglar under bekvämlighetsflagga och betecknas som "prestigefyllda" NGOs, då de i själva verket spelar en regeringsnära roll som är starkt associerat med Västvärlden/USA. Gå in på ICG´s hemsida och du ser vem som står bakom. Bland ICG-medlemmar finner vi:

Morton Abrahimovic
Abrahimovic hjälpte Zbigniew Brzezinski att inleda underrättelsesamarbete tillsammans med Kina, hjälpte till att leverera Stinger missiler till mujahedin i Afghanistan, blev president för Carnegie Endowement for Peace och hjälpte till att formulera den nya världsordningen där USA var den enda supermakt; han var grå eminens för Madeleine Albright och rådgivare för Kosovoalbanerna i Rambouillet. Det finns mer om honom här:
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/articles/A6539-2004Mar18.html
http://www.tcf.org/4L/4LMain.asp?SubjectID=1&TopicID=0&ArticleID=469
http://www.roadtosurfdom.com/surfdomarchives/002125.php
http://nsarchive.chadwyck.com/ch_essay.htm

Kenneth Adelman
Välkänd politisk hök, knuten till Project för a New American Century, PNAC; han trodde att det fanns stora mängder av massförstörelsevapen fanns i Irak. Det finns mer om honom här:
http://rightweb.irc-online.org/ind/adelman_k/adelman_k.php

Richard Allen
Tidigare knuten till Nixon och Reagan; en "Hoover-fellow" sedan 1983, han är för närvarande medlem i U.S. Defense Policy Board Advisory Committee.
Mera: http://www-hoover.stanford.edu/bios/allen.html

Louise Arbour
Före detta åklagare i ICTY, hon åtalade Milosevic medan bombningar av Jugoslavien pågick, inte en politisk tillfällighet. Nyligen utsedd till ledare för UNHCHR. Mera:
http://www.un.org/icty/pressreal/p404-e.htm
http://www.cbc.ca/news/background/arbour/

Wesley Clark
Hör hur han förklarar på sin websida hur han räddade 1.5 millioner Kosovoalbaner: "Från 1997 till maj 2000, var General Clark de allierades högsta befäl och överbefälhavare för USA´s Europeiska kommandostyrkor. Från denna position, ledde general Clark Operation Allied Force, NATO´s första stora väpnade aktion, som räddade 1.5 millioner Albaner från etnisk rensning i Kosovo." Han gjorde ett försök att bli USA´s nästa president.
http://www.draftwesleyclark.com/Biography.htm

William Shawcross
Författare och radioröst, skrev "sammantaget, kring 200 000 människor dog på Balkan medan Europa såg på. Det var Amerika som stoppade detta. 2001 var det endast Amerika som kunde ha friat Afghanistan från Talibanerna. Resultaten från Bosnien, Kosovo och Afghanistan är inte perfekta. Men alla dessa områden är i bättre skick nu än de var och endast USA kunde åstadkomma dessa förändringar. Tony Blair förstår detta; många andra Europeiska ledare förstår det inte." Mera här:
http://www.williamshawcross.com/first_page.html

Stephen Solarz
Tidigare medlem av Kongressen, hårdföra åsikter om hur man skall lösa Balkans problem och ytterligare isolera Serbien.; som Adelman knuten till PNAC. Mera om honom här:
http://www.refugeesinternational.org/cgi-bin/ri/article?arc=00033
http://www.newamericancentury.org/kosovomilosevicsep98.htm
http://www.apcoworldwide.com/content/bios/solarz.cfm

Bland andra hardline-säkerhetsexperter i ICG-styrelsen kan man nämna Zbigniew Brzezinski och George Soros.

Och för att vara rättfärdig så finns det också icke-hökar som Oscar Arias Sanchez, Emma Bonino, Marika Fahlen, Mehamed Sahnoun, Salim A. Salim, Thorvald Stotenberg, Shirley Williams och även Martti Ahtisaari (ordförande) och Gareth Evans (president för CEO).

Men de verkar inte har någon balanserande effekt på rapporterna från ICG.

Slutligen, se hur ICG finansieras - och dra dina egna slutsatser om gruppens oberoende när arbetet sponsras av 19 västliga regeringar och tio allierade, ca tio tunga amerikanska fonder och medborgare huvudsakligen från USA.

Översättning från engelska av Erik Göthe & Ola Hultmann

© TFF and the author 2004

Valda artiklar om Kosovo sedan 1999

TFF on CNN about Kosovo

Rambouillet - A Process Analysis

Read the Civilian Kosovo Agreement !

Read the Military Kosovo Agreement !

Bombings - Incompatible With Humanitarian Concerns

NATO Mistakes Take More Lives Than the Serb-Albanian War Did

The West is in Moral Trouble if there is an Ethnic Cleansing Plan - and if there isn't

Some Ethical Aspects on NATO's Intervention in Kosovo

Tell a friend about this article

Send to:

From:

Message and your name

Home

New

PressInfo

TFF

Forums

Features

Publications

Kalejdoskop

Links