Tsunamin
- den verkliga skandalen
och vad vi kan lära av den
PressInfo #
207
30:e
januari, 2005
Av
Dietrich
Fischer,
TFF-Associerad
Kalla
fakta om skandalen
Denna artikel av TFF
medhjälparen Michel Chossudovsky visar på att
"Washington
var medvetna om hur den dödliga flodvågen
byggdes upp i Indiska Oceanen."
Den utgör en viktig del av Richard
Norton-Taylors artikel i The
Guardian.
Se även MSNBCs nyhetsrapport
"Tsunamin
skonar Amerikansk bas på ön Diego
Garcia", och Eric Widells
"Varför
blev vi inte varnade?",
samt dessa frågor från en professor i
journalistik på Independent
Journalists Online.
Dessa rapporter slår fast
att den
amerikanska militärbasen
på Diego
Garcia tog emot en
varning om den stundande tsunamin men höll inne med
informationen. Det är nu klarlagt att denna varning
inte blev vidarebefordrad.
Detta brott av aldrig förut
skådat slag måste
avslöjas.
Diego Garcia som alltså
är en Amerikansk Flottbas ingår i Stilla
Havets tsunami-varningssystem, trots att den är
förlagd i Indiska Oceanen. Varningssystemets
medlemmar blev informerade om tsunamin i Indiska Oceanen
av USAs Nationella Havs- och Atmosfärsadministration
(NOAA) i Colorado, men att den inte skulle innebära
någon fara för Stilla Havsområdet.
(Se John
Pilgers 56 minuter långa video om Diego Garcia,
"Stealing a Nation".
Ön har spelat en central roll för de
militära aktionerna mot Afghanistan och
Irak).
Detta avslöjar falskheten i
militärens rättfärdigande av sig
själv som "beskyddare av människoliv". Den som
skjuter en polis i USA döms till döden. Men den
som bär ansvaret för tsunamins nästan
250.000 offer genom att ha undanhållit livsviktig
information från de behövande anses inte vara
kriminell, trots att detta är ett betydligt
allvarligare brott.
De som förlorat
anhöriga i tsunamin bör därför
stämma de som undanhöll informationen om
tsunamin. I synnerhet befälhavaren för
militärbasen på Diego Garcia, samt eventuellt
Pentagon.
Chansen att vinna målet
är mycket liten men en stämning skulle rendera
publicitet och liva upp debatten om militärens
funktion i världen.
Följande artikel
fasthåller att en varning skulle kunna ha
utfärdats till många av de drabbade trots
avsaknaden av ett officiellt varningssystem i Indiska
Oceanen.
Vad vi
kan lära oss av Tsunamin
Publicerat av Inter-Press Service
den 4 januari 2005
I en intervju på CNN den
andra januari fick chefen för NOAA i Colorado
frågan som vi alla ville ställa: Varför
varnades inte de länder som blev drabbade av
tsunamin efter det att NOAA upptäckte en kraftig
jordbävning utanför Sumatras västkust den
26 december? Han svarade, att för det första
fanns det inget officiellt varningssystem och
därför fanns det inte heller någon man
kunde kontakta i mottagarländerna. För det
andra hade NOAA ingen detaljerad information om tsunamins
omfattning och kunde därför inte veta hur
många som skulle behöva evakueras.
Det krävs inget dyrt
varningssystem för att man ska misstänka att
ett skalv under havet som mäter 9 på
richterskalan möjligen kommer att följas av en
tsunami, och att de tusentals människor som bor
på de tätbefolkade kustremsorna runt
epicentret kan vara i fara. Ett jordskalv i Lituya Bay
utanför Alaskas kust år 1958, som mätte
8.3 på richterskalan, följdes av en våg
som spolade bort träd på bergssluttningarna
516 meter över havet - lyckligtvis i ett obefolkat
område. Visst, en jordbävning på
havsbottnen behöver inte alltid skapa en tsunami,
men försiktighetsprincipen lär oss att vid
ovisshet alltid förbereda oss för det
värsta om man misstänker en
katasrof.
Även om det inte ingår i
arbetsuppgifterna för de vetenskapsmän som
upptäckte jordbävningen att varna dem vars liv
var i fara så hade de ett moraliskt ansvar att
göra det. Möjligtvis var det så att de
inte hade telefonnumren till de ansvariga myndigheterna i
de drabbade länderna. Men hade de informerat
några som kunde vidarebefordra en varning,
inklusive släkt och vänner, och oavsett om det
var mitt i natten, så hade dom kanske kunnat
nå någon i de drabbade länderna som
då i sin tur kunnat vidarebefordra informationen
till andra. Om en person ringde upp tio andra, och dessa
i sin tur ringde ytterligare tio personer var, så
skulle man i nio steg kunna nå ut till en miljard
människor. Även om vissa inte skulle
vidarebefordra varningen så skulle andra göra
det.
Människor som saknar telefon
skulle kunna varnas av grannar. Via radiosändningar
och Internet skulle ännu fler kunna nås, vilka
i sin tur sen kunnat kontakta andra via telefon eller
mobil. Helikoptrar utrustade med megafon skulle kunna ha
satts in för att signalera varningar längs de
kuststräckor som befann sig i fara.
Varför ingenting av detta
gjordes är obegripligt.
USAs utrikesdepartement kunde ha
kontaktat sina ambassader i regionen eller regeringarna
direkt. Några regeringar blev varnade men gjorde
inget av rädsla för att det kunde skada
turistnäringen. Det tog tsunamin 3 timmar och 52
minuter att nå Sri Lanka, lite mindre för
Thailand, men fortfarande gott om tid för att
nå ut med en varning. Det finns rikligt med skuld
att fördela.
Man behöver inte veta exakt
vilka områden som är hotade eller behöver
evakueras. Vilket misstag är allvarligast: att
klättra högre upp än vad som visar sig
vara nödvändigt, eller att bli kvarlämnad
för att drunkna?
För människorna på
Sumatras västkust var varningstiden kort, endast 20
minuter för Banda Aceh, ett av de svårast
drabbade områdena. Dessutom förstördes
flera telefonledningar. Men man kunde ha lärt
människor att kraftiga jordbävningar ofta
följs av en ödeläggande våg. De som
inte skadades allvarligt av själva
jordbävningen kunde ha nått säker mark.
Okunnighet kan döda medan
utbildning kan rädda liv. Ett bra exempel på
detta är re-hydreringsbehandlingen. Om man blandar
ner en matsked socker och en tesked salt i en liter kokat
vatten och ger det teskedsvis till en person med akut
diarré som orsakats av kolera eller tyfus kan man
rädda denne från att dö av uttorkning.
Innan denna enkla kur blev allmänt känd dog
30-40 procent av alla kolerapatienter. Under
koleraepidemin i Peru 1991, där människor
kände till denna lösning, dog mindre än 1
procent av dem som smittatdes.
Det är bra att många
regeringar och individer har samlat in över en
miljard dollar till katastrofhjälpen. Men det
utgör dock endast en tiondels procent av
världens sammanlaga militärbudget under ett
år. Det kommer att behövas mycket mer om inte
ännu fler ska dö av vattenbrist, svält,
sår och sjukdomar.
I denna enorma katastrof har redan
155.000 människor bekräftats som döda,
medan tiotusentals fortfarande är försvunna och
ännu fler riskerar att dö av sjukdomar som
sprids genom förorenat dricksvatten. Detta enorma
lidande, som varit duktigt omskrivet i media, har
för en gångs skull starkt påvisat
omfattningen av det strukturella våld som
pågår utanför den vanliga
rapporteringen: att 125.000 människor dör varje
dag, eller 45 miljoner årligen, mestadels barn och
äldre, helt i onödan av svält och
lättbotade sjukdomar i vår värld av
överflöd.
Den summa pengar som vi i väst
lägger på glass, smink och djurmat skulle
räcka för att ge tillräckligt med mat och
sjukvård åt alla de människor i
världen som idag saknar det!
Låt oss fördubbla
våra ansträngningar att stoppa denna
förskräckliga orättvisa.
Get
free articles & updates
Få
gratis artikler og info fra TFF
© TFF and the author 2005
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
You are welcome to
reprint, copy, archive, quote or re-post this item, but
please retain the source.
Would
you - or a friend - like to receive TFF PressInfo by
email?
|